Daaaaaada!

Tyvärr blev det inga kort, för två små barn räckte till för mammas två händer, men i lördags morse var det ÄNTLIGEN dags att gå och bada i den stooora varma poolen på City Green. Lisa hade pratat om att bada hela morgonen, så Victor styrde mer än en gång stegen mot badrummet, och blev lite förvånad när han istället blev satt i kärran och ivägkörd till ett nytt konstigt, men spännande ställe. Där fick man klä av sig alldeles naken, duscha och ta på sig konstig blöja. Lisa var hemtam och berättade gärna för Victor hur man skulle bete sig, trots att det var över ett år sedan vi var där sist (det var ju det där med BNPn...). Väl i vattnet upptäckte mamma nöjt att Marie som sålt medlemskapen inte hade överdrivit - vattnet var verkligen 30 grader varmt. Underligt ställe tyckte Victor, så mycket vatten! Och konstiga grejer skulle man ha på armarna. Efter en första lite avvaktande kvart började han dock inse att det här var ju faktiskt riktigt kul. Särskilt när Lisa hoppade, och mamma doppade huvudet i vattnet (sitt eget alltså). Ligga på magen och sparka med benen var skojigt. Och hoppa från kanten gjorde Lisa så duktigt så det fick man ju också testa, iallafall sittande.

Lisa var så nöjd i vattnet, att det var värt hela årsavgiften bara det. Och Victor blir nog också stamkund, för när vi kom tillbaka idag för ett gympapass så viskade han förväntansfullt: dada! dada!

Ha!

Jag sade ju det! Gårdagens föreställning var helt obegriplig. Och dessutom långtråkig. Fast på fackspråk heter det tydligen Repetitionskomedi. Det hör till genren sade maken. Jaha ja. Jag höll emot länge länge och försökte att inte snegla på klockan, för så gör man säkert inte. Men jag hittade en strategi och tog det i olika steg. Först dra upp tröjärmen lite diskret. Sedan vinkla armen lite. Och så vänta tills det blev tillräckligt ljust på scenen - NU. Jag blev nästan irriterad; klockan var tio över åtta och de hade sagt att det skulle hålla på till åtta bara!!!

Så här var det:

Första kvarten: Två kvinnorna runt 45 står i svarta trosor och långärmade t-shirtar på scenen, bakom en mikrofon. De låtsas gråta oavbrutet i 15 minuter, med olika ljud, snyftningar och miner. Ibland går de bort och trängs på en fåtölj. Ibland trillar de från fåtöljen. Men gråter gör de.

Andra kvarten: Scenen är nu ett svart hav (iallafall var det så jag tolkade det, det låg en massa svarta tygstycken på golvet). Kvinnorna springer runt lite, dansar lite "löjligt". Sedan tar den ena upp en lång planka och bär på axeln. Hon går fram och tillbaka över scenen, vänder sig åt olika håll, så att hon hela tiden smäller till den andra i huvudet med plankan (jag antar att den var i frigolit). Den andra kvinnan ramlar i olika ställningar, vrider och vänder sig, reser sig sedan upp igen bara för att få en ny smäll. En kvart ungefär.

Tredje kvarten: Kvinnorna har nu tagit på sig svarta mysbyxor till svarta linnen, och höga svarta stövlar. Det står en pall och en fåtölj bland tygstyckena. Kvinnorna drar oavbrutet byxorna upp över knäna och ner igen, upp ner upp ner. De använder sig av pallen och fåtöljen för att hitta olika ställningar för sin mini-striptease. Upp ner upp ner.

Fjärde kvarten + 10 minuter: Kvinnorna står nu bredvid varandra på varsin hög pall. De pratar i munnen på varandra, om hur kvinnor är, kan vara, bör vara, skall vara, vill vara... Det här är den bästa biten, och jag måste erkänna att jag nästan log vid något tillfälle. Men tvåpartsmonologer är ganska tröttsamt att lyssna på när det varar för länge. Så tyvärr, inte ens den här delen fick godkänt.

Repetitionskomedi.

Nästa gång jag går ut så får det vara antingen för den brasilianska gruppen Explose, som gör helt fantastiska dansföreställningar, eller den där danska koreografen som vi såg i Lyon för några år sedan.

Annars nöjer jag mig med Lisas dansföreställningar. De riskerar iallafall inte att bli repetitiva.

Dancing Queen?

Två av mina arbetskamrater, C och M, satt idag på lunchen och ojade sig över vilket intressant jobb maken har. Jaha ja. Det beror väl lite på hur man ser det. Själv är jag otacksam hustru som hellre åker hem till barnen på kvällarna än att behöva bättra på mascaran som man förhoppningsvis kommit ihåg att slänga ned i handväskan (och förhoppningsvis hittar när man behöver den och har tre sekunder på sig); köra iväg till andra ändan av sta'n; leta parkeringsplats i 20 minuter; komma fram med andan i halsen och i sista sekunden; bli presenterad för en massa folk jag inte känner; ta fel på dem som jag borde känna igen och de som jag aldrig träffat; inte ha tid att dricka ett glas vin innan föreställningen; tillbringa en och en halv timme att försöka insupa kontemporär konst/dans/vaddetnukankallas; tänka ut något smart att svara när folk frågar vad jag tyckte...

--

Men det är bra för allmänbildningen. För nya synvinklar på saker och ting. För att utveckla min kulturella läggning (här skrattar högra hjärnhalvan högt). Och så är det min man som bjuder ut mig! Jag sa ju att jag var otacksam.

Prins Kramsjuk och Sängen

Vem är det som numera bokstavligen kastar sig i säng på kvällarna hemma? -

---

Är det kanske mamma som under sina hyperaktiva stunder gör av med tillräckligt med energi för att lysa upp Geneve?

-

Eller kanske Lisa som efter en veckas mer-eller-mindre-dygnet-runt-lek med kusin Elena, och utan middagslur, börjar se lite tagen ut?

-

(Jag föreslår inte ens pappa, eftersom de som känner till hans vanor vet att han hellre skulle amputera ett ben än att gå och lägga sig före elva.)

-

Nä det är faktiskt Victor, som gått från att vara "ganska snäll att lägga" till att vara "löjligt lätt att lägga" (peppar peppar kommer antagligen ändra sig ikväll eftersom jag är så korkad att skriva det). Vill inte gosa och kramas för att varva ned lite efter tandborstningen (som oftast föranleder häftiga fnissanfall från mamma och Lisa, särskilt när Victor härmar Lisas spottande). Vill inte höra någon vaggsång. Vill bara stoppa tuttisen i munnen, krypa upp i hörnet med kaninen under armen - och sova. Till sju ungefär.

--

Likadant med eftermiddagsvilan. När mamma i söndags ville vila tillsammans tittade Victor förvånat på henne, kravlade sedan ned från mammas säng och gick iväg till sin egen. Däri ville han ligga, med kaninen och tuttisen.

-

Kramas kan man dock göra vid många andra tillfällen än just när man ska sova. Nu har han även börjat smyga en liten arm runt nacken på en - mmm vad mysigt. Nästan alla som vill, och ber snällt om det, och ser snälla ut, får kramar. Särskilt Lisas dockor. Och så mamma förstås.

Sport!

Medan mamma och pappa funderar på om det är värt motsvarande BNPn för ett mindre afrikanskt land att bli medlemmar i den exklusiva sportklubben som ligger retligt nära några hundra meter från vårt hus, så håller Lisa och Victor sig i form alldeles själva.

Turer till lekparken växlas med lek i trädgården; bara man kan springa och hoppa!

I lekparken i Anières:

Hur var det Lisa gjorde?

Framtida fotbollsstjärna?

Nej, bara glad att kunna gå själv!

Titta jag kan /nästan/ cykla själv!

Putta fortare Lisa!

Man måste ju ta igen sig lite mellan varven också!

Hillary

Jag hörde på radion igår morse Hillary Clinton säga att USA nu ska använda Aggressiv Diplomatik mot Syrien. Kan man säga så? Kan man vara Aggressiv och Diplomatisk på samma gång?

Les Getz

Jag tänkte smita ut tidigt på lördagsmorgonen, innan någon vaknade. Lisa hade nog det på känn, och kom och höll mig yrvaket sällskap medan jag snabbt åt frukost. Sedan kröp hon upp i säng igen, med några sagoböcker och löfte om att låta pappa och Victor sova lite till (eftersom de sov i samma säng...).

Själv hoppade jag i termobyxorna och skidjackan och styrde bilen mot bergen. Mötte upp med Patrice 8.20 prick på hans uppfart, åkte tillsammans till Les Getz. Hyrde skidor, köpte liftkort, första liften upp vid 9. Sedan 3 timmars utförsåkning med klarblå himmel, strålande sol, lite folk i backarna, och trevligt sällskap.

Vid lunchtid började det bli olidligt varmt med tre lager tröjor och långkalsonger. Backarna fylldes med folk, snön började bli blaskig i det varma vädret. Och låren hade fått sitt.

Nere i bilen visade termometern 11 grader. Och lunchen var färdig när jag kom hem.

Mont Blanc från en backe vid Les Getz

Semesterplaner

Maken tycker att vi ska åka till Norra Frankrike på sommarsemester iår (förutom veckan i Turkiet), för att spendera tid med släkten. Efter en stunds diskussion med mig själv ter det sig som en utmärkt idé. Här följer fördelarna:

* Man åker i motsatt riktning mot alla bilköer

* Man får ha affärer och restauranger för sig själv (förutsatt att de inte är semesterstängda)

* Man slipper smeta in barnen med klibbig solkräm fem gånger om dagen

* Det är billigt - man kan spendera alla pengarna på shopping

* Det finns ingen strand så man behöver inte bekymra sig för sand överallt (iallafall inte vad vi svenskar skulle kalla för strand.)

* Det finns inga badmöjligheter över huvud taget = mindre packning

* ?

* *tänka tänka*

* Nu kom jag på något: De har goda glass- och fruktdrinkar på Euralilles köpcenter

* Det finns GAP för att handla barnkläder

Beställning

Här mamma kommer min önskelista för mars månads besök:
OBS riskerar att uppdateras så återkom gärna!!

* två paket välling
* tre paket gröt
för att hålla Prinsen Godmodig

* sirap
* hjorthornssalt
för att stilla mammas kakbakssug

* en påse Tutti Frutti och en liten pysseltidning
till Lisa Lovely

* ett kilo smågodis
för ordningens skull borde jag här skriva att det är till Greg så låt oss låtsas det men när du kommer så gör vi som vanligt och gömmer det i min hemliga burk

Puss och kram, snart ses vi!

Snöbollskrig

I det ständigt pågående, men ofta bortglömda, snöbollskriget mellan Y och Y (fd F), utkämpades i söndags ett av de hårdare slagen. Eftersom slagskämparna numera fått förstärkning, kunde slaget utvecklas till ett gammalt hederligt "killarna mot tjejerna". Det kan dock nämnas att det ena tillskottet mest satt i sin pulka och hejade på, medan det andra tillskottet bytte sida beroende på vem som var närmast.

Segrare blev överlägset tjejerna, särskilt som killarna, som vanligt, körde med vissa oschyssta metoder. Efteråt (så fort den ena Y slutat sura över att ha blivit mulad) serverades dock pannkakor med nutella och banan till alla deltagare - i mycket begränsad omfattning till pulkaåkaren men vars portion mer än väl togs om hand om av den illojala tjejen.

För övrigt kan tilläggas att snögubben som byggdes efter slaget faktiskt blev större än den grannen byggde för några veckor sedan (två poäng där), och att den fortfarande står kvar trots att resten av snön är borta (grannens stod kvar i en vecka så håll tummarna).

Lilla ljus

Lisa hade ett nytt och för mig lite förvånande intresse för sången "Det lilla ljus jag har", som hon hört en gång med barnkören i kyrkan. Sången är väl söt kanske, men ganska enkelspårig och lite tjatig för Lisas smak tyckte jag. Ända tills jag insåg att jag hade fått vokalerna helt fel: det är ju inte "lysa klart" de sjunger utan "LISA klart". Klart man vill sjunga den sången!

Lisa liten

Lisa, maj 2006

Igår tillbringade jag en lång stund (eller snarare många små korta) med att välja bland kort att framkalla till album, och att förbättra de som valdes ut med tanke på storlek, zoom och röda ögon. Ett ganska digert jobb, med jag lyckades ta mig igenom 2006 och halva 2007 innan midnatt. Maken vill inte höra talas om det, han tycker det är oerhört fånigt att ödsla tid och pengar på papperskort när man ändå har allting tillgängligt på datorn.

Men jag gillar album.

Lisa gillar album.

Och framför allt gillar jag lyckokänslan jag får av att gå igenom alla dessa foton, alla dessa ögonblick och händelser som jag hade i det passiva minnet och som nu blommar ut i full nostalgi, trots att det "bara" är tre år sedan. Hur man inser att barn har sin alldeles egna personlighet redan från början, med minspel, ansiktsuttryck och gester som utvecklas men som i grunden förblir detsamma när de växer upp. Hur man får lust att stanna tiden och bara krama sina barn.

Lisa i Slottskogen, maj 2006

Jag hoppas att Lisa en dag kommer att titta på alla dessa kort och ha samma känsla av välbefinnande inombords.

Sportlov!

Så kom vi äntligen iväg på vår lilla sportlovs-vecka i Combloux i franska Alperna. Vi mötte upp med våra vänner från Lyon, och bodde i en lägenhet med den här fantastiska utsikten:

För er som inte är så hemma på alpvyer, så är det faktisk självaste Mont Blanc man ser. Trots att man i Geneve ständigt påminns om detta fantastiska berg, antingen genom att se det, eller genom "rue Mont Blanc", "café Mont Blanc" etc, så tänker jag ganska ofta på sketchen med Galenskaparna: här är den för er som vill få er ett gott skratt:

http://www.youtube.com/watch?v=BoYWFCO9Fjk

Vi gick ut hårt första dagen med skidlektioner för både mamma och pappa. Mamma hade ganska små förhoppningar på sin skidprestation, men desto större på skidläraren. Det visade sig dock att skidåkandet gick strålande medan inte ens en ordentlig dos med fantasi kunde göra sjuttonårige Quentin mer intressant än för att guida till de bäst passande pisterna... Vilket naturligtvis var meningen.

Pappa gav sig på snowboarden med gott humör. För alla hemma i Sverige som fortfarande fnissar över Gregs prestation på Kinnekulle för några år sedan, så kan vi nu stolt meddela: Det gick JäTTEBRA, och Greg kan nu ta sig nerför en grön backe alldeles själv! Vad svanskotan tycker om lovet förtäljer dock inte historien...

Efter en rejäl dos med pulkaåkning första dagen, var det dag nummer två dags för Lisas debut på skidor. Första passet var en kollektiv "lekstund" i en snöpark där följande hände enligt alltid lika utförliga Lisa: "Först skulle man glida så här med fötterna och sen fick vi fika". Dagen efter fick Lisa och Clara en alldeles egen skidlärare under en och en halv timma. De fick lära sig att åka uppför lilla sluttningen med repet, och att ploga nerför. Jean Skidläraren försökte även lära dem att stanna, men det var de mindre intresserade av... Framför allt lärde han dem att man ska ha kul när man åker skidor!

Pulka var jätteskojigt tyckte Victor, som hojtade och viftade med armarna när man stannade. Spring mera mamma! Det blev även en del snöpromenader för hans del, och mycket observerande av små och stora ting. Han lekte nöjt med en barnvakt under en eftermiddag, och förstod inte alls varför kompisen Guillaume mest gnällde efter sin mamma.

Nu är det bara att planera in nästa tillfälle att åka skidor. Jag ska nog vänta några dagar, för vi fick trots allt till minst en och en halv timma var med skid/snowboardåkning varje dag (långt över förväntan med två småbarn), så sista dagen kändes det allt lite i låren. Men det underbara vädret med strålande sol och klarblå himmel, och 360° utsikt från Christomet kompenserade väl för lite träningsvärk. Samt tanken på att Greg städade lägenheten medan jag njöt...

Ett år!

Den är obetalbar, minen som ettåringen får till när föräldrar och syster kommer och sjunger med paket på födelsedagsmorgonen. Mer än förvåning blir det, allt eftersom sången framskrider, även ett Nu har det väl slagit slint i huvudet på dem allihop?

Han mottog något tveksamt den första paketen i sängen, och blev ännu mer konfunderad när han uppmuntrades till att slita upp pappret... Vad var haken? Fast pappret fick han förstås inte ha kvar så länge, det fanns mera paket som skulle öppnas, och sedan kom till och med vällingflaskan fram. Storasyster tyckte synd om lillebror, som inte fick tårta på sängen, och visade med en menande blick att hon inte alls trodde på mammas förklaring att han föredrar nog välling.

Första leksaken att testas (den pappa tyckte var roligast) blev xylofonen, även om nu pinnarna egentligen var roligare att smaska på än att spela med.

Fina skor fick han, tydligen bekväma också eftersom de är de första som han inte genast tagit av sig!

Senare kläddes han till kalas med nya kläder, och notera att skorna fortfarande är på!

Snabbt blev det fullt hus och mera paket...

Nya lilla kompisen Aleksandra (20 mån) försökte bestämma men fick snabbt lära sig att man inte knuffar undan Victor ostraffat när Lisa ser. Victor får också leka med den!!!!

Oerhört rörande tyckte mamma; första gången som Lisa försvarar Victor offentligt.

Beställningen till detta kalas var ananastårta (pappa) med Smarties (Lisa). Mamma improviserade en cocosbotten som faktiskt blev väldigt lyckad om hon får säga det själv. Tyckte tydligen gästerna också som snabbt gjorde slut på de två tårtorna. Så här såg tårtan ut innan den presenterades för födelsedagsbarnet:

Och så här såg den ut efter att lilla handen varit där och hämtat några smarties!

I väntan på Sportlov...

Barbapappas nya hus (L)

Mamma berättade att Lalla ska flytta till ett nytt hus. Lalla är mammas mormor och hon är jättegammal. Jag undrade förstås varför hon ska flytta, och mamma sade att det är för att hon inte orkar ta hand om huset mer och den stora trädgården, så nu ska hon bo i en lägenhet istället, fast med terrass och liten trädgård så att vi kan gå ut och leka.

Sedan funderade jag på vem som ska bo i Lallas hus när hon har flyttat, och då sade mamma att det får vi se vem som vill köpa huset och komma och bo där. Men jag fick en jättebra ide: Barbapappa letar ju efter ett nytt hus i boken jag har! Han behöver ett nytt hus till alla barbabarnen, nu när de elaka maskinerna förstört hans. Mamma tyckte det var smart, och Lalla också när vi ringde till henne, så nu slipper hon fundera på vem hon ska sälja huset till!

Babylycka

På söndag fyller Victor ett år. Min lille baby. Fast jag har tvingats inse att han faktiskt inte är någon baby längre, utan en liten pojke. En granne, med två små flickor, frågade häromdagen: är det skillnad att ha en pojke? Innan jag hann svara tittade Greg på mig och skrattade: Ja skillnaden är väl att du har haft honom fastklistrad vid dig sedan han föddes!

Saken är den att det inte är riktigt sant nu längre, och att jag börjat sakna det. Från att ha suckat över detta eviga bärande, denna mammighet, och detta krav på uppmärksamhet dygnet runt, så känns det tomt nu när detta behov har mattats något. Han har gått från att vara en i allmänhet "happy baby" som Aga brukar säga, men med höga krav på mamma, till att vara en liten självständig Prins Godmodig som vill leka med Lisa, och greja själv. Det är mycket som går bra för tillfället. Det går bra att leka med Lego i köket medan mamma lagar mat. Det går bra att gå ut på långpromenader i kärran. Det går bra att åka på shoppingrunda. Det går bra att åka bil utan att ledsna efter fem minuter. Det går bra att gå och lägga sig. Mamma fortfarande är bäst, men pappa är väldigt bra också.

Och även om jag i grund och botten självklart är glad för att han utvecklas, så kan jag inte låta bli att tycka att han gärna får vara baby lite till. Med Lisa var det annorlunda; jag kände väl mig någorlunda säker på att det skulle komma fler babyperioder, men nu vet jag inte. En tredje? Kanske, kanske inte. Och då vill jag inte släppa taget riktig än. Är du säker på att du inte vill bli buren lite? Vill du inte sitta i knät och gosa lite? Ska vi inte dansa lite innan du lägger dig? Kan du inte somna om? Inga problem, mamma sätter sig i fåtöljen och vaggar dig lite - LYCKA! Så kan jag snusa lite i din nacke och känna dina andetag mot mitt hjärta. Men jag vet att jag måste lägga ned dig ganska snart, annars blir det obekvämt och du försöker byta position, hittar inte rätt och vaknar till.

En kollega med tonårsson berättade att hon nu får nöja sig med en kram om dagen max mamma! Men riktigt där är vi inte än.

Prins Godmodig och Snön

Prins Godmodig vaknade på söndagsmorgonen med ett leende på läpparna. Detta leende växte sig till ett glatt Baaah när han ställde sig upp i sängen och såg att Betjänt nr1 låg på soffan i hans rum. Prinsen erinrade sig då att han klockan sex hade ropat och befallt att hon skulle stanna på hans rum, det är ju så trevligt med sällskap! Betjänt nr1 var nu relativt nöjd med att klockan var kvart i nio, men lämnade dock ändå Prinsens välbefinnande i händerna på Betjänt nr2, för att slumra en stund till. Betjänt nr2 användes då flitigt till att få ren rumpa, äta hälsosam välling och leka mer eller mindre pedagogiska lekar. Prinsens syster, Prinsessan Lovely, hjälpte även till att roa prinsen, genom att träna hans förmåga att ha tålamod, och se vem som kunde stoja högst.

När Betjänterna var klara med morgonbestyren, fick nr1 sätta igång med städningen av slottet, medan nr2 skickades iväg för att handla godsaker. Prinsen var oerhört ödmjuk och följde med Betjänt nr1 runt och visade hur det skulle städas, och han roade även Betjänten genom att luta sig över utflödet av luft från dammsugaren så att de små fjunen på huvudet stod rätt upp. Betjänten hade vissa hygieniska invändningar mot detta, vilka Prinsen förstås struntade blankt i, och gapskrattade åt.

Efter intagandet av en gourmetlunch krävde så Prins Godmodig att även han skulle få gå ut i snön, där Prinsessan Lovely tillbringat förmiddagen med sin väninna. Betjänt nr1 sattes att dra pulkan runt i slottsparken. Prins Godmodig hade ett förväntatsfullt leende på läpparna, som dock grusades något efter att Prinsessan Lovely "råkat" välta pulkan tre gånger, med följden att han ramlat med näsan i snön.

Det Godmodiga leendet förvandlades då till något avvaktande, och höll sig så tills Prinsen var i säkerhet på insidan igen. Dock hann han innan dess övervaka att snögubbsbyggandet gick rätt till.

Efter en så äventyrlig början på eftermiddagen, trodde de lata Betjänterna att Prins Godmodig skulle sova en lång stund. Detta ingick dock inte i de prinsiga planerna. Medan Prinsessan Lovely sussade gott arbetade Prinsen hårt på sitt allra käraste projekt: Ta /Fjärr/Kontrollen. Inga leksaker i världen kunde få Prinsen på andra tankar, när Betjänt nr2 försökte titta på en basketmatch. Betjänten fick dock sitt straff för att han förnekat Prinsen något han ville ha, i form av trotsiga blickar och en rejäl muntlig åthutning. Prinsen levde dock upp till sitt namn och blev genast på muntert humör igen när det serverades fruktgröt.

Snön fortsatte att falla, och framåt kvällen syntes inte ett spår av de tidigare äventyren i slottsparken. Nog såg Prinsen lite längtande ut där han stod och tittade genom fönstret... Snart, snart är det sportlov...

Pot-au-feu, milkshake & sticky toffee

I onsdags hade vi matlagardag i Crevybyn. Vi gick ut hårt på morgonen med en omgång köttbullar till skolfesten. Lisa rullade och mamma stekte. Victor luktade köttbullar i håret resten av dagen, hur nu det gick till med hans små fjun.

Efter lunch gjorde vi en pot-au-feu för första gången; klassisk fransk köttgryta med en massa konstiga grönsaker som vi aldrig sett förut, än mindre använt. Slaktaren på Atac (detta är vårt lokala Ica och inte anarkistföreningen) hade förklarat precis hur man skulle göra, och hur noga det var med koktiden för var och en av ingredienserna, och det respekterade vi till punkt och pricka. Faktiskt var det otroligt lätt att göra pot-au-feu, bara man kommer ihåg att addera rätt saker vid rätt tillfälle så sköter resten sig själv.

Medan grytan puttrade lekte Lisa med Ella, och mamma fick för sig att göra blåbärsmilkshake med cocosglass. Ruskigt gott tyckte mamma och Victor (varav en fick några droppar och den andra slurpade i sig sin egen + Lisas och Ellas rester - tydligen blev det lite mycket smaker för tjejerna).

När köket ändå var uppvärmt så var det lika bra att göra äpplekaka också. Farmors recept, som kastar smakminnet tillbaka till det gamla huset i Long, och det stora bigarråträdet (fråga mig inte vad trädet har med äpplekakan att göra, men så är det). Riktigt kladdig ska den vara, som en kladdkaka, eller lite stelnad smet...

Fram emot kvällen kom telefonsamtalet: Pappa skulle bli en halvtimma sen! Olycka! Vår pot-au-feu som var programmerad att vara färdig i precis rätt ögonblick!

Lisa och Victor fick äta först, och mums vad gott det var tyckte de. Lisa åt till och med underliga grönsaker med god aptit, och Victor smackade och gapade stort över sin mix.

När barnen kommit i säng kom den slutgiltiga utvärdering; vad skulle den äkta fransmannen nu tycka? 5/5 blev omdömet, och han låtsades inte ens om att potatisen blivit lite mosig av att vänta. Eller att kocken själv tyckte att hon nog kunde ta i mer kryddor nästa gång.

Nu skulle man kunna tro att smaklökarna var mättade för dagen, men icke. En köttgryta kräver ju en värdig efterrätt. Direktexporterad Sticky Toffee Pudding från London värmdes upp, och cocosglassen kom ut ur frysen igen. Tänk om man hade tid att äta så här jämt :-)

Ångest och barnkalas

Jag hade så FEL när jag inte bjöd in Lisas klasskamrater på hennes födelsedagskalas. Jag tänkte liksom i lite svenska termer, att kalas med alla tjejerna i klassen kan man börja med när man börjar riktiga skolan, fram tills dess går det väl bra med grannar och kompisar? FEL FEL FEL. Att hon dessutom var först i klassen med att fylla år hjälpte inte mitt dåliga omdöme. Så nu har det hemska hänt, att en av de klasskompisar som Lisa leker mest med ska ha kalas, har bjudit andra tjejer i klassen, men inte min Lisa. Hemska förälder, hur kan man göra så???? Dessutom hade det blivit någon mix-up i klassen: Mélisande som sagt till fröken att hon hade bjudit Lisa; fröken som trodde att inbjudningskortet blivit borttappat och skrev lapp hem och frågade om vi hade sett det; mamma som kör Lisa till skolan dagen efter för att ta reda på vad det handlade om; fröken som pratat med Mélisandes mamma som sagt att Nää Lisa var inte bjuden men hon kunde väl få komma ändå kanske om hon träffade på mig vid hämtningen (vilket aldrig händer eftersom jag inte kan hämta Lisa 11.30 när jag jobbar, och särskilt inte om jag bara har en dag på mig eftersom kalaset var dagen efter!); mamma som försöker hålla god min och glatt vinkar hejdå till Lisa, men som gråter av frustration på skolparkeringen; pappa som insett att det var allvarliga grejer på gång och kommit efter på sin scooter och får trösta mamma...

När jag kom till jobbet stötte jag på en svensk kollega jag inte ser så ofta, som gjorde misstaget att fråga hur det var med barnen och fick hela historien utlagd för sig (innan första kaffekoppen!). Hon svarade då med ett sorgset leende att det där med barnkalas, det hade varit hennes värsta problem när barnen var små. Herregud tänkte jag, vilken mardröm. Men vände det sedan till att har man inte värre problem än så, då är det nog ganska bra.

Nu är jag mest arg på mig själv för att jag inte lyssnade på Lisa och bjöd in alla hon ville, utan att tänka på hur man bör göra eller att inte diskriminera (för enligt min undersökning tänker ingen annan på det, och jag förlorade iallafall). Och på dessa förbenade fransmän (lärare och föräldrar), som inte vågar prata engelska med Aga när hon lämnar och hämtar - trots att de bor i en region där 40% av befolkningen är utlänningar - vilket hade kunnat undvika en hel del missförstånd, och kanske fått Lisa inbjuden till kalas.

Jag har redan planer på något slags namnsdagskalas till sommaren, där vi kan bjuda in hela /fult ord/ skolan till fest i trädgården. Men som Greg säger, den här historien är antagligen tusen gånger värre för oss än för Lisa, och även om vi bjuder in hela skolan så är inte det någon garanti för att hon blir bjuden i sin tur. Suck.