På söndag fyller Victor ett år. Min lille baby. Fast jag har tvingats inse att han faktiskt inte är någon baby längre, utan en liten pojke. En granne, med två små flickor, frågade häromdagen: är det skillnad att ha en pojke? Innan jag hann svara tittade Greg på mig och skrattade: Ja skillnaden är väl att du har haft honom fastklistrad vid dig sedan han föddes!
Saken är den att det inte är riktigt sant nu längre, och att jag börjat sakna det. Från att ha suckat över detta eviga bärande, denna mammighet, och detta krav på uppmärksamhet dygnet runt, så känns det tomt nu när detta behov har mattats något. Han har gått från att vara en i allmänhet "happy baby" som Aga brukar säga, men med höga krav på mamma, till att vara en liten självständig Prins Godmodig som vill leka med Lisa, och greja själv. Det är mycket som går bra för tillfället. Det går bra att leka med Lego i köket medan mamma lagar mat. Det går bra att gå ut på långpromenader i kärran. Det går bra att åka på shoppingrunda. Det går bra att åka bil utan att ledsna efter fem minuter. Det går bra att gå och lägga sig. Mamma fortfarande är bäst, men pappa är väldigt bra också.
Och även om jag i grund och botten självklart är glad för att han utvecklas, så kan jag inte låta bli att tycka att han gärna får vara baby lite till. Med Lisa var det annorlunda; jag kände väl mig någorlunda säker på att det skulle komma fler babyperioder, men nu vet jag inte. En tredje? Kanske, kanske inte. Och då vill jag inte släppa taget riktig än. Är du säker på att du inte vill bli buren lite? Vill du inte sitta i knät och gosa lite? Ska vi inte dansa lite innan du lägger dig? Kan du inte somna om? Inga problem, mamma sätter sig i fåtöljen och vaggar dig lite - LYCKA! Så kan jag snusa lite i din nacke och känna dina andetag mot mitt hjärta. Men jag vet att jag måste lägga ned dig ganska snart, annars blir det obekvämt och du försöker byta position, hittar inte rätt och vaknar till.
En kollega med tonårsson berättade att hon nu får nöja sig med en kram om dagen max mamma! Men riktigt där är vi inte än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar