Sportlov!

Så kom vi äntligen iväg på vår lilla sportlovs-vecka i Combloux i franska Alperna. Vi mötte upp med våra vänner från Lyon, och bodde i en lägenhet med den här fantastiska utsikten:

För er som inte är så hemma på alpvyer, så är det faktisk självaste Mont Blanc man ser. Trots att man i Geneve ständigt påminns om detta fantastiska berg, antingen genom att se det, eller genom "rue Mont Blanc", "café Mont Blanc" etc, så tänker jag ganska ofta på sketchen med Galenskaparna: här är den för er som vill få er ett gott skratt:

http://www.youtube.com/watch?v=BoYWFCO9Fjk

Vi gick ut hårt första dagen med skidlektioner för både mamma och pappa. Mamma hade ganska små förhoppningar på sin skidprestation, men desto större på skidläraren. Det visade sig dock att skidåkandet gick strålande medan inte ens en ordentlig dos med fantasi kunde göra sjuttonårige Quentin mer intressant än för att guida till de bäst passande pisterna... Vilket naturligtvis var meningen.

Pappa gav sig på snowboarden med gott humör. För alla hemma i Sverige som fortfarande fnissar över Gregs prestation på Kinnekulle för några år sedan, så kan vi nu stolt meddela: Det gick JäTTEBRA, och Greg kan nu ta sig nerför en grön backe alldeles själv! Vad svanskotan tycker om lovet förtäljer dock inte historien...

Efter en rejäl dos med pulkaåkning första dagen, var det dag nummer två dags för Lisas debut på skidor. Första passet var en kollektiv "lekstund" i en snöpark där följande hände enligt alltid lika utförliga Lisa: "Först skulle man glida så här med fötterna och sen fick vi fika". Dagen efter fick Lisa och Clara en alldeles egen skidlärare under en och en halv timma. De fick lära sig att åka uppför lilla sluttningen med repet, och att ploga nerför. Jean Skidläraren försökte även lära dem att stanna, men det var de mindre intresserade av... Framför allt lärde han dem att man ska ha kul när man åker skidor!

Pulka var jätteskojigt tyckte Victor, som hojtade och viftade med armarna när man stannade. Spring mera mamma! Det blev även en del snöpromenader för hans del, och mycket observerande av små och stora ting. Han lekte nöjt med en barnvakt under en eftermiddag, och förstod inte alls varför kompisen Guillaume mest gnällde efter sin mamma.

Nu är det bara att planera in nästa tillfälle att åka skidor. Jag ska nog vänta några dagar, för vi fick trots allt till minst en och en halv timma var med skid/snowboardåkning varje dag (långt över förväntan med två småbarn), så sista dagen kändes det allt lite i låren. Men det underbara vädret med strålande sol och klarblå himmel, och 360° utsikt från Christomet kompenserade väl för lite träningsvärk. Samt tanken på att Greg städade lägenheten medan jag njöt...

Ett år!

Den är obetalbar, minen som ettåringen får till när föräldrar och syster kommer och sjunger med paket på födelsedagsmorgonen. Mer än förvåning blir det, allt eftersom sången framskrider, även ett Nu har det väl slagit slint i huvudet på dem allihop?

Han mottog något tveksamt den första paketen i sängen, och blev ännu mer konfunderad när han uppmuntrades till att slita upp pappret... Vad var haken? Fast pappret fick han förstås inte ha kvar så länge, det fanns mera paket som skulle öppnas, och sedan kom till och med vällingflaskan fram. Storasyster tyckte synd om lillebror, som inte fick tårta på sängen, och visade med en menande blick att hon inte alls trodde på mammas förklaring att han föredrar nog välling.

Första leksaken att testas (den pappa tyckte var roligast) blev xylofonen, även om nu pinnarna egentligen var roligare att smaska på än att spela med.

Fina skor fick han, tydligen bekväma också eftersom de är de första som han inte genast tagit av sig!

Senare kläddes han till kalas med nya kläder, och notera att skorna fortfarande är på!

Snabbt blev det fullt hus och mera paket...

Nya lilla kompisen Aleksandra (20 mån) försökte bestämma men fick snabbt lära sig att man inte knuffar undan Victor ostraffat när Lisa ser. Victor får också leka med den!!!!

Oerhört rörande tyckte mamma; första gången som Lisa försvarar Victor offentligt.

Beställningen till detta kalas var ananastårta (pappa) med Smarties (Lisa). Mamma improviserade en cocosbotten som faktiskt blev väldigt lyckad om hon får säga det själv. Tyckte tydligen gästerna också som snabbt gjorde slut på de två tårtorna. Så här såg tårtan ut innan den presenterades för födelsedagsbarnet:

Och så här såg den ut efter att lilla handen varit där och hämtat några smarties!

I väntan på Sportlov...

Barbapappas nya hus (L)

Mamma berättade att Lalla ska flytta till ett nytt hus. Lalla är mammas mormor och hon är jättegammal. Jag undrade förstås varför hon ska flytta, och mamma sade att det är för att hon inte orkar ta hand om huset mer och den stora trädgården, så nu ska hon bo i en lägenhet istället, fast med terrass och liten trädgård så att vi kan gå ut och leka.

Sedan funderade jag på vem som ska bo i Lallas hus när hon har flyttat, och då sade mamma att det får vi se vem som vill köpa huset och komma och bo där. Men jag fick en jättebra ide: Barbapappa letar ju efter ett nytt hus i boken jag har! Han behöver ett nytt hus till alla barbabarnen, nu när de elaka maskinerna förstört hans. Mamma tyckte det var smart, och Lalla också när vi ringde till henne, så nu slipper hon fundera på vem hon ska sälja huset till!

Babylycka

På söndag fyller Victor ett år. Min lille baby. Fast jag har tvingats inse att han faktiskt inte är någon baby längre, utan en liten pojke. En granne, med två små flickor, frågade häromdagen: är det skillnad att ha en pojke? Innan jag hann svara tittade Greg på mig och skrattade: Ja skillnaden är väl att du har haft honom fastklistrad vid dig sedan han föddes!

Saken är den att det inte är riktigt sant nu längre, och att jag börjat sakna det. Från att ha suckat över detta eviga bärande, denna mammighet, och detta krav på uppmärksamhet dygnet runt, så känns det tomt nu när detta behov har mattats något. Han har gått från att vara en i allmänhet "happy baby" som Aga brukar säga, men med höga krav på mamma, till att vara en liten självständig Prins Godmodig som vill leka med Lisa, och greja själv. Det är mycket som går bra för tillfället. Det går bra att leka med Lego i köket medan mamma lagar mat. Det går bra att gå ut på långpromenader i kärran. Det går bra att åka på shoppingrunda. Det går bra att åka bil utan att ledsna efter fem minuter. Det går bra att gå och lägga sig. Mamma fortfarande är bäst, men pappa är väldigt bra också.

Och även om jag i grund och botten självklart är glad för att han utvecklas, så kan jag inte låta bli att tycka att han gärna får vara baby lite till. Med Lisa var det annorlunda; jag kände väl mig någorlunda säker på att det skulle komma fler babyperioder, men nu vet jag inte. En tredje? Kanske, kanske inte. Och då vill jag inte släppa taget riktig än. Är du säker på att du inte vill bli buren lite? Vill du inte sitta i knät och gosa lite? Ska vi inte dansa lite innan du lägger dig? Kan du inte somna om? Inga problem, mamma sätter sig i fåtöljen och vaggar dig lite - LYCKA! Så kan jag snusa lite i din nacke och känna dina andetag mot mitt hjärta. Men jag vet att jag måste lägga ned dig ganska snart, annars blir det obekvämt och du försöker byta position, hittar inte rätt och vaknar till.

En kollega med tonårsson berättade att hon nu får nöja sig med en kram om dagen max mamma! Men riktigt där är vi inte än.

Prins Godmodig och Snön

Prins Godmodig vaknade på söndagsmorgonen med ett leende på läpparna. Detta leende växte sig till ett glatt Baaah när han ställde sig upp i sängen och såg att Betjänt nr1 låg på soffan i hans rum. Prinsen erinrade sig då att han klockan sex hade ropat och befallt att hon skulle stanna på hans rum, det är ju så trevligt med sällskap! Betjänt nr1 var nu relativt nöjd med att klockan var kvart i nio, men lämnade dock ändå Prinsens välbefinnande i händerna på Betjänt nr2, för att slumra en stund till. Betjänt nr2 användes då flitigt till att få ren rumpa, äta hälsosam välling och leka mer eller mindre pedagogiska lekar. Prinsens syster, Prinsessan Lovely, hjälpte även till att roa prinsen, genom att träna hans förmåga att ha tålamod, och se vem som kunde stoja högst.

När Betjänterna var klara med morgonbestyren, fick nr1 sätta igång med städningen av slottet, medan nr2 skickades iväg för att handla godsaker. Prinsen var oerhört ödmjuk och följde med Betjänt nr1 runt och visade hur det skulle städas, och han roade även Betjänten genom att luta sig över utflödet av luft från dammsugaren så att de små fjunen på huvudet stod rätt upp. Betjänten hade vissa hygieniska invändningar mot detta, vilka Prinsen förstås struntade blankt i, och gapskrattade åt.

Efter intagandet av en gourmetlunch krävde så Prins Godmodig att även han skulle få gå ut i snön, där Prinsessan Lovely tillbringat förmiddagen med sin väninna. Betjänt nr1 sattes att dra pulkan runt i slottsparken. Prins Godmodig hade ett förväntatsfullt leende på läpparna, som dock grusades något efter att Prinsessan Lovely "råkat" välta pulkan tre gånger, med följden att han ramlat med näsan i snön.

Det Godmodiga leendet förvandlades då till något avvaktande, och höll sig så tills Prinsen var i säkerhet på insidan igen. Dock hann han innan dess övervaka att snögubbsbyggandet gick rätt till.

Efter en så äventyrlig början på eftermiddagen, trodde de lata Betjänterna att Prins Godmodig skulle sova en lång stund. Detta ingick dock inte i de prinsiga planerna. Medan Prinsessan Lovely sussade gott arbetade Prinsen hårt på sitt allra käraste projekt: Ta /Fjärr/Kontrollen. Inga leksaker i världen kunde få Prinsen på andra tankar, när Betjänt nr2 försökte titta på en basketmatch. Betjänten fick dock sitt straff för att han förnekat Prinsen något han ville ha, i form av trotsiga blickar och en rejäl muntlig åthutning. Prinsen levde dock upp till sitt namn och blev genast på muntert humör igen när det serverades fruktgröt.

Snön fortsatte att falla, och framåt kvällen syntes inte ett spår av de tidigare äventyren i slottsparken. Nog såg Prinsen lite längtande ut där han stod och tittade genom fönstret... Snart, snart är det sportlov...

Pot-au-feu, milkshake & sticky toffee

I onsdags hade vi matlagardag i Crevybyn. Vi gick ut hårt på morgonen med en omgång köttbullar till skolfesten. Lisa rullade och mamma stekte. Victor luktade köttbullar i håret resten av dagen, hur nu det gick till med hans små fjun.

Efter lunch gjorde vi en pot-au-feu för första gången; klassisk fransk köttgryta med en massa konstiga grönsaker som vi aldrig sett förut, än mindre använt. Slaktaren på Atac (detta är vårt lokala Ica och inte anarkistföreningen) hade förklarat precis hur man skulle göra, och hur noga det var med koktiden för var och en av ingredienserna, och det respekterade vi till punkt och pricka. Faktiskt var det otroligt lätt att göra pot-au-feu, bara man kommer ihåg att addera rätt saker vid rätt tillfälle så sköter resten sig själv.

Medan grytan puttrade lekte Lisa med Ella, och mamma fick för sig att göra blåbärsmilkshake med cocosglass. Ruskigt gott tyckte mamma och Victor (varav en fick några droppar och den andra slurpade i sig sin egen + Lisas och Ellas rester - tydligen blev det lite mycket smaker för tjejerna).

När köket ändå var uppvärmt så var det lika bra att göra äpplekaka också. Farmors recept, som kastar smakminnet tillbaka till det gamla huset i Long, och det stora bigarråträdet (fråga mig inte vad trädet har med äpplekakan att göra, men så är det). Riktigt kladdig ska den vara, som en kladdkaka, eller lite stelnad smet...

Fram emot kvällen kom telefonsamtalet: Pappa skulle bli en halvtimma sen! Olycka! Vår pot-au-feu som var programmerad att vara färdig i precis rätt ögonblick!

Lisa och Victor fick äta först, och mums vad gott det var tyckte de. Lisa åt till och med underliga grönsaker med god aptit, och Victor smackade och gapade stort över sin mix.

När barnen kommit i säng kom den slutgiltiga utvärdering; vad skulle den äkta fransmannen nu tycka? 5/5 blev omdömet, och han låtsades inte ens om att potatisen blivit lite mosig av att vänta. Eller att kocken själv tyckte att hon nog kunde ta i mer kryddor nästa gång.

Nu skulle man kunna tro att smaklökarna var mättade för dagen, men icke. En köttgryta kräver ju en värdig efterrätt. Direktexporterad Sticky Toffee Pudding från London värmdes upp, och cocosglassen kom ut ur frysen igen. Tänk om man hade tid att äta så här jämt :-)

Ångest och barnkalas

Jag hade så FEL när jag inte bjöd in Lisas klasskamrater på hennes födelsedagskalas. Jag tänkte liksom i lite svenska termer, att kalas med alla tjejerna i klassen kan man börja med när man börjar riktiga skolan, fram tills dess går det väl bra med grannar och kompisar? FEL FEL FEL. Att hon dessutom var först i klassen med att fylla år hjälpte inte mitt dåliga omdöme. Så nu har det hemska hänt, att en av de klasskompisar som Lisa leker mest med ska ha kalas, har bjudit andra tjejer i klassen, men inte min Lisa. Hemska förälder, hur kan man göra så???? Dessutom hade det blivit någon mix-up i klassen: Mélisande som sagt till fröken att hon hade bjudit Lisa; fröken som trodde att inbjudningskortet blivit borttappat och skrev lapp hem och frågade om vi hade sett det; mamma som kör Lisa till skolan dagen efter för att ta reda på vad det handlade om; fröken som pratat med Mélisandes mamma som sagt att Nää Lisa var inte bjuden men hon kunde väl få komma ändå kanske om hon träffade på mig vid hämtningen (vilket aldrig händer eftersom jag inte kan hämta Lisa 11.30 när jag jobbar, och särskilt inte om jag bara har en dag på mig eftersom kalaset var dagen efter!); mamma som försöker hålla god min och glatt vinkar hejdå till Lisa, men som gråter av frustration på skolparkeringen; pappa som insett att det var allvarliga grejer på gång och kommit efter på sin scooter och får trösta mamma...

När jag kom till jobbet stötte jag på en svensk kollega jag inte ser så ofta, som gjorde misstaget att fråga hur det var med barnen och fick hela historien utlagd för sig (innan första kaffekoppen!). Hon svarade då med ett sorgset leende att det där med barnkalas, det hade varit hennes värsta problem när barnen var små. Herregud tänkte jag, vilken mardröm. Men vände det sedan till att har man inte värre problem än så, då är det nog ganska bra.

Nu är jag mest arg på mig själv för att jag inte lyssnade på Lisa och bjöd in alla hon ville, utan att tänka på hur man bör göra eller att inte diskriminera (för enligt min undersökning tänker ingen annan på det, och jag förlorade iallafall). Och på dessa förbenade fransmän (lärare och föräldrar), som inte vågar prata engelska med Aga när hon lämnar och hämtar - trots att de bor i en region där 40% av befolkningen är utlänningar - vilket hade kunnat undvika en hel del missförstånd, och kanske fått Lisa inbjuden till kalas.

Jag har redan planer på något slags namnsdagskalas till sommaren, där vi kan bjuda in hela /fult ord/ skolan till fest i trädgården. Men som Greg säger, den här historien är antagligen tusen gånger värre för oss än för Lisa, och även om vi bjuder in hela skolan så är inte det någon garanti för att hon blir bjuden i sin tur. Suck.

Bada

Onsdagar är barnens dag i Crevybyn. Då sover vi länge, äter mysfrukost i pyjamas, går ut och kastar snöboll i trädgården, barnen leker snällt medan mamma lagar lunch som vi sedan bjuder in grannbarnen på, sedan sover alla middag i två timmar, vi bakar sockerkaka till fika, leker med tågbanan, dammsuger huset, lagar god och näringsrik trerättersmiddag, badar skumbad och sitter snyggt uppradade och kammade när pappa kommer hem.

Eller så gör vi något ur verkliga livet :-)

Men det där med bad brukar vi få till. Lisa och Victor ÄLSKAR att bada. Efter "mama" och "baba" så blev "dada" Victors tredje ord (Aga hävdar att han en gång ropat på henne, men det återstår att bevisas). "Dada", som han andas fram med ett lyckligt leende i hela ansiktet. Han galopperar numera in i badrummet, stojar och bankar på badkaret och sträcker upp händerna mot mig så att jag ska lyfta i honom. Sedan tillbringar han badtiden med att utforska alla tänkbara sätt att stå, krypa, rulla, hoppa och skvätta i badkaret. Klänga på Lisa, sätta på och stänga av vattnet är också skojigt. Och tvåla magen. Lisa tycker han är rolig i ungefär två minuter, sedan tycker hon att han ska gå upp så att hon får plats att göra samma sak, men med 8 kilo mer skvätteffekt. Märkligt vad en liten kan lära en stor, eller hur?

King of the World

När Lisa hade kalas i lördags, så tyckte Victor antagligen att han fick för lite uppmärksamhet. Han beslutade sig därför för att släppa taget om möblerna och traska ut i "fria luften" (dock inomhus eftersom det spöregnade hela helgen). Detta beslut åtföljdes förstås snabbt av applåder och uppmuntrande tillrop, och ordningen var återställd. Och när man väl hade gett sig på det där med att gå, varför inte ta och delta i Lisas dansuppvisning också på en gång?

Med det nya påfundet kom dock även en ny attityd, som vi kanske anat tidigare men som nu trädde fram i full kraft: När Victor stapplar fram på svajiga men på något sätt ändå beslutsamma ben, med armarna ut och blicken stadig, så finns det klara drag av Leonardo di Caprio i honom (om än sötare). Om ingen hejar på för tillfället, så gör han det själv. Han stojar numera inte bara för att få uppmärksamhet, utan även för att "ge order" eller för att visa något bus han gjort. Han bits så fort han kommer åt, och blir ruskigt arg om han inte får. Och framför allt, om man försöker sätta eller ställa ner honom på golvet, eller lyfta bort honom från något han inte får göra, så kastar han sig raklång bakåt på golvet och skriker.

Även Aga har märkt en attitydförändring, även om hon fortfarande tycker att han alltid är glad. Och visst ska man vara glad om man är King of the World!!!

Kung Victor på sin tron

Kalas (L)

I lördags hade jag mitt alldeles egna födelsedagskalas! Florine och Lou-Anne kom ända från Lyon för att vara med, och så kom min grannkompisar Ella och Anaïs, och Sebastien och Dominique. Vanessa blev tyvärr sjuk, och innan kalaset var jag lite besviken för att alla mina klasskompisar inte kom (mamma lovade att hon skulle tänka på det till nästa år), men sen när det väl var igång så hade vi jätteskojigt och det blev fullt hus iallafall!

När jag skulle blåsa ut ljusen på tårtan så ramlade hatten rätt ner i den!


Mamma bjöd in alla föräldrarna på tårta också, så sen fick hon dela den i små små bitar eftersom alla ville ha mera.

Florine och Lou-Anne hade utklädningsgrejer med sig, och jag fick fram min fe-klänning storlek 2 år som jag lyckades tränga mig i. Visst är Lou-Anne skojig som spöke?

Ella organiserade dansuppvisning med Florine som solo-sångerska.

Och sedan när festen var slut så åkte tre av oss direkt i badet, men inte oss emot!

Vuxna också

Det blir mycket barn på den här bloggen, och ganska lite om jobb och franske maken. Igår tog han med mig ut på teater, för första gången på ..... tja, väldigt länge. Pjäsen var modern (vet inte ens om man kallar det pjäs då?), hette Kairos och framfördes av teatergruppen Alakran.

Det var ... intressant. Går inte riktigt säga om det var bra. Det var inte dåligt iallafall. Det handlade om att vi alla är mer eller mindre zombies som behöver ta oss ut i den riktiga verkligheten och börja leva. Så här gick diskussionen efteråt:

Greg: Visst var det bra?

Sofia: eh Ja. Men varför betedde de sig ibland som kycklingar som sprang omkring och skrek?

Greg: Det var nog för att de försökte göra hål på verkligheten.

Sofia: ..... jahaaaaa ja.

...

Sofia: Men visst var det ganska enkelt ändå?

Greg: Ja det var väl relativt lättillgängligt.

Sofia: Jag menar, det var ju hans (regissören och skådespelaren Oskar Gòmez Matas) tankar om livet, men det kändes som att jag också skulle kunna skriva en pjäs om mina tankar som skulle vara minst lika intressant?

Greg: (höjer på ögonbrynen)

...

Sofia: Och varför måste det alltid finnas med lite kiss och bajs och naket? De kan helt enkelt inte låta bli? (Det nakna här bestod av två män iklädda endast skjorta och skor som hoppade omkring och diskuterade livet med heliumröster. De hade enorma ballonger som de andades ur innan varje mening)

Greg: (axelryckning) Tja, det är väl så verkligheten är.

.

.

Ja det är väl det. Men jag skulle inte skriva om barnen nu så jag låter bli.

Fyra år!

Nu har vår lilla prinsessa fyllt fyra år! Det var stor skillnad på förväntningarna inför födelsedagen det här året, jämfört med det något svalare intresset tidigare. Planeringen började långt innan jul, dagarna räknades ned via almanackan, och det fanns många på inbjudningslistan. Tårtan skulle vara med vaniljkräm, och hon ville vakna till sång och presenter. Sådant där fuskfirande som vi försökt oss på i Sverige kvällen innan vi åkte hem efter jul, med sång vid bordet och chokladtårta, fick kort betyget "inte så roligt".

Kvällen innan födelsedagen ville Lisa ha genomgång av vad som skulle hända under stora dagen. Mamma försökte koncentrera uppmärksamheten på allt roligt som skulle hända, men kunde ändå inte undvika de jobbiga frågorna: Kommer Nanna på min födelsedag? Nähä men kommer mormor då? Men kanske Tommy och Helen då? Kommer INGA svenskar????

Men skönsång på morgonen blev det! Lisa spelade med och låtsades sova, och Victor var väldigt imponerad av sången och ljusen och paketerna, och glömde helt av att han inte fått välling och egentligen var jättehungrig. Snören blev lätta substitut!

Efter paketöppning och tårta på sängen gick Lisa till förskolan med sin burk med cookies som vi hade bakat tillsammans. Hon var väldigt stolt över att bjuda sina små vänner!

Under eftermiddagen var Lisa prinsessa med krona såklart, och fick bestämma över Victor och Aga! Tydligen hade de varit ganska lydiga...

På kvällen kom Sammy och Patrice på middag, som en överraskning, och med mera presenter såklart. Alla nya leksaker svämmar nu över huset. Trots våra väl tilltagna sovrum och lekhörnan i vardagsrummet, är det nu väldigt svårt att få till "var sak har sin plats".

Hela familjen har sin plats i soffan iallafall! Det här händer dock ganska sällan, tack Patrice för att du hjälpte oss att få till det!

Nu är det planering inför barnkalaset på lördag som gäller. Mamma håller på att få lätt panik över hur man egentligen organiserar barnkalas, vad ska man ha för lekar och så? Vad ska man bjuda på mer än tårta? Kommer föräldrarna att stanna? är det töntigt med fiskdamm? Och så den återkommande frågan: VARFöR kommer det inga svenskar??? Suck. Nästa år får vi nog lösa det på något vis. Födelsedagar är ju trots allt bland det viktigaste som finns för barn.

Gruppfoton

Visst är det skojigt med gruppfoton?

Här är vi /nästan/ alla på Gregs 35-årsdag:

En kväll hade vi myskväll hemma hos Stina och Daniel. Tjejerna vann TP såklart! Och sedan fick vi en fantastisk avslutning när vi gick igenom ett frosttäckt, vagt upplyst Lidköping, så gott som ensamma, vid midnatt. Så ska vintern vara!

Den 31 december vaknade Victor 23.54 och ville naturligtvis vara med och skåla!

Och sist men inte minst en liten men väldigt söt grupp.
Jag fick hålla emot så att inte Victor skulle krama sönder en förvånad Emilia!

Lisa in action!

Som vanligt var Sverige-semestern (i detta fall jullov) en uppsjö av roliga händelser för Lisa. Det finns mycket att fantisera om, att berätta och att återuppleva när vi kommit hem...

Eftersom hon är en aktiv liten tjej, så dansade, hoppade och showade hon sig igenom jullovet!

Den klassiska dansen kring granen

(eller bredvid om morbror nu varit klantig och ställt granen vid väggen)

varvades med...

... ett spänt, eller snarare hysteriskt nervöst, spanande efter tomten.

Tomten hade ju med Pippi-kläder som genast kom till användning på morfars gamla gunghäst förlåt Lilla Gubben

Efter en komplett inventarie av mormors dukskåp (mormor var vid tillfället fullt upptagen med att steka köttbullar) så kom Lisa snabbt fram till att vissa fönsterdukar används bäst som pannband samt att många löpare gör sig bäst på golvet att dansa på.

Och ber man om en liten dansuppvisning så får man gärna det, med fingerknäppning på köpet!

Funny face (L)

Victor, han gör inte ofta som man säger till honom. Men om man säger

"hur gör man Funny Face?" - då gör han så här:

Det är Aga som har lärt honom såklart!

Han kan även räcka ut tungan åt sin faddermamma - om hon gör "bläupp säger paddan"!

Ibland ser han ganska nöjd ut också - som här när han gosar med morfar!

Och ganska ofta är han jätteglad!

Ballongdansen (L)

Vem kommer väl inte ihåg den här gamla svenska klassikern?

Här kommer den i en uppdaterad version à la Lisa och Emilia:

Ta, ta ta...

..ta dam tam ta da ra ta ta...

...ta da.. Hoppsan Emilia nu visade du nog lite väl mycket :-)

Nu går han snart... (L)

Ivrigt påhejad och tränad av mig, så kan han nog snart gå alldeles själv Vicke boy.
Jag brukar hålla honom i händerna och gå omkring, det tycker han är så roligt!
Imorgon ska vi flyga till Sverige på jullov, oj vad jag längtar!
Igår kom tomten till skolan på förhandsvisning, och jag fick en skojig bok
och tomten fick en stor puss! Ser du mormor, jag är inte rädd för tomten längre!!
Jag hoppas att jag får ta med mig mina Astrid Lindgren-Julfilmer som jag fick av Stina till Sverige, jag tittar om och om igen på när Ronja fastnar med foten och rumpnissarna kommer.
Och så hoppas jag att det blir snö i Sverige så att vi kan göra snögubbar!

Lisa fotograf

Häromdagen fick jag låna mammas kamera. Det var jätteroligt och faktisk ganska lätt att ta kort. Min första modell var såklart Victor, men han ville inte alltid stå still så jag fick springa efter honom. Här kommer delar av resultatet: (mamma hälsar att hon inte har fuskat med några bilder, de är precis som jag tog dem!)

Hallå Victor var är du?

Vad är det som blixtrar?

Vad håller du på med syrran?

Titta vad fint det blev till slut, med Victor i mitten!

Lisa-dialoger

I nattningsproceduren ingår Trygga Räkan. Ni vet: "Stjärnan ej på himlafästet..."
När vi var färdiga ikväll sade Lisa: Du mamma, jag skulle vilja gå på den där himla festen någon gång!

Igår var vi ute och gick och passerade en hög mur med någon slags klängväxt. Lisa stannade och tittade på det gröna och sade efter en stund: Mamma när kommer bananerna? Mamma svarade att det var nog inget bananbuske det där, Nähä sa Lisa men kanske vindruvor då? Inga vindruvor heller sade mamma, det blir nog bara blommor till våren. Vad tråkigt.