Bada

Onsdagar är barnens dag i Crevybyn. Då sover vi länge, äter mysfrukost i pyjamas, går ut och kastar snöboll i trädgården, barnen leker snällt medan mamma lagar lunch som vi sedan bjuder in grannbarnen på, sedan sover alla middag i två timmar, vi bakar sockerkaka till fika, leker med tågbanan, dammsuger huset, lagar god och näringsrik trerättersmiddag, badar skumbad och sitter snyggt uppradade och kammade när pappa kommer hem.

Eller så gör vi något ur verkliga livet :-)

Men det där med bad brukar vi få till. Lisa och Victor ÄLSKAR att bada. Efter "mama" och "baba" så blev "dada" Victors tredje ord (Aga hävdar att han en gång ropat på henne, men det återstår att bevisas). "Dada", som han andas fram med ett lyckligt leende i hela ansiktet. Han galopperar numera in i badrummet, stojar och bankar på badkaret och sträcker upp händerna mot mig så att jag ska lyfta i honom. Sedan tillbringar han badtiden med att utforska alla tänkbara sätt att stå, krypa, rulla, hoppa och skvätta i badkaret. Klänga på Lisa, sätta på och stänga av vattnet är också skojigt. Och tvåla magen. Lisa tycker han är rolig i ungefär två minuter, sedan tycker hon att han ska gå upp så att hon får plats att göra samma sak, men med 8 kilo mer skvätteffekt. Märkligt vad en liten kan lära en stor, eller hur?

King of the World

När Lisa hade kalas i lördags, så tyckte Victor antagligen att han fick för lite uppmärksamhet. Han beslutade sig därför för att släppa taget om möblerna och traska ut i "fria luften" (dock inomhus eftersom det spöregnade hela helgen). Detta beslut åtföljdes förstås snabbt av applåder och uppmuntrande tillrop, och ordningen var återställd. Och när man väl hade gett sig på det där med att gå, varför inte ta och delta i Lisas dansuppvisning också på en gång?

Med det nya påfundet kom dock även en ny attityd, som vi kanske anat tidigare men som nu trädde fram i full kraft: När Victor stapplar fram på svajiga men på något sätt ändå beslutsamma ben, med armarna ut och blicken stadig, så finns det klara drag av Leonardo di Caprio i honom (om än sötare). Om ingen hejar på för tillfället, så gör han det själv. Han stojar numera inte bara för att få uppmärksamhet, utan även för att "ge order" eller för att visa något bus han gjort. Han bits så fort han kommer åt, och blir ruskigt arg om han inte får. Och framför allt, om man försöker sätta eller ställa ner honom på golvet, eller lyfta bort honom från något han inte får göra, så kastar han sig raklång bakåt på golvet och skriker.

Även Aga har märkt en attitydförändring, även om hon fortfarande tycker att han alltid är glad. Och visst ska man vara glad om man är King of the World!!!

Kung Victor på sin tron

Kalas (L)

I lördags hade jag mitt alldeles egna födelsedagskalas! Florine och Lou-Anne kom ända från Lyon för att vara med, och så kom min grannkompisar Ella och Anaïs, och Sebastien och Dominique. Vanessa blev tyvärr sjuk, och innan kalaset var jag lite besviken för att alla mina klasskompisar inte kom (mamma lovade att hon skulle tänka på det till nästa år), men sen när det väl var igång så hade vi jätteskojigt och det blev fullt hus iallafall!

När jag skulle blåsa ut ljusen på tårtan så ramlade hatten rätt ner i den!


Mamma bjöd in alla föräldrarna på tårta också, så sen fick hon dela den i små små bitar eftersom alla ville ha mera.

Florine och Lou-Anne hade utklädningsgrejer med sig, och jag fick fram min fe-klänning storlek 2 år som jag lyckades tränga mig i. Visst är Lou-Anne skojig som spöke?

Ella organiserade dansuppvisning med Florine som solo-sångerska.

Och sedan när festen var slut så åkte tre av oss direkt i badet, men inte oss emot!

Vuxna också

Det blir mycket barn på den här bloggen, och ganska lite om jobb och franske maken. Igår tog han med mig ut på teater, för första gången på ..... tja, väldigt länge. Pjäsen var modern (vet inte ens om man kallar det pjäs då?), hette Kairos och framfördes av teatergruppen Alakran.

Det var ... intressant. Går inte riktigt säga om det var bra. Det var inte dåligt iallafall. Det handlade om att vi alla är mer eller mindre zombies som behöver ta oss ut i den riktiga verkligheten och börja leva. Så här gick diskussionen efteråt:

Greg: Visst var det bra?

Sofia: eh Ja. Men varför betedde de sig ibland som kycklingar som sprang omkring och skrek?

Greg: Det var nog för att de försökte göra hål på verkligheten.

Sofia: ..... jahaaaaa ja.

...

Sofia: Men visst var det ganska enkelt ändå?

Greg: Ja det var väl relativt lättillgängligt.

Sofia: Jag menar, det var ju hans (regissören och skådespelaren Oskar Gòmez Matas) tankar om livet, men det kändes som att jag också skulle kunna skriva en pjäs om mina tankar som skulle vara minst lika intressant?

Greg: (höjer på ögonbrynen)

...

Sofia: Och varför måste det alltid finnas med lite kiss och bajs och naket? De kan helt enkelt inte låta bli? (Det nakna här bestod av två män iklädda endast skjorta och skor som hoppade omkring och diskuterade livet med heliumröster. De hade enorma ballonger som de andades ur innan varje mening)

Greg: (axelryckning) Tja, det är väl så verkligheten är.

.

.

Ja det är väl det. Men jag skulle inte skriva om barnen nu så jag låter bli.

Fyra år!

Nu har vår lilla prinsessa fyllt fyra år! Det var stor skillnad på förväntningarna inför födelsedagen det här året, jämfört med det något svalare intresset tidigare. Planeringen började långt innan jul, dagarna räknades ned via almanackan, och det fanns många på inbjudningslistan. Tårtan skulle vara med vaniljkräm, och hon ville vakna till sång och presenter. Sådant där fuskfirande som vi försökt oss på i Sverige kvällen innan vi åkte hem efter jul, med sång vid bordet och chokladtårta, fick kort betyget "inte så roligt".

Kvällen innan födelsedagen ville Lisa ha genomgång av vad som skulle hända under stora dagen. Mamma försökte koncentrera uppmärksamheten på allt roligt som skulle hända, men kunde ändå inte undvika de jobbiga frågorna: Kommer Nanna på min födelsedag? Nähä men kommer mormor då? Men kanske Tommy och Helen då? Kommer INGA svenskar????

Men skönsång på morgonen blev det! Lisa spelade med och låtsades sova, och Victor var väldigt imponerad av sången och ljusen och paketerna, och glömde helt av att han inte fått välling och egentligen var jättehungrig. Snören blev lätta substitut!

Efter paketöppning och tårta på sängen gick Lisa till förskolan med sin burk med cookies som vi hade bakat tillsammans. Hon var väldigt stolt över att bjuda sina små vänner!

Under eftermiddagen var Lisa prinsessa med krona såklart, och fick bestämma över Victor och Aga! Tydligen hade de varit ganska lydiga...

På kvällen kom Sammy och Patrice på middag, som en överraskning, och med mera presenter såklart. Alla nya leksaker svämmar nu över huset. Trots våra väl tilltagna sovrum och lekhörnan i vardagsrummet, är det nu väldigt svårt att få till "var sak har sin plats".

Hela familjen har sin plats i soffan iallafall! Det här händer dock ganska sällan, tack Patrice för att du hjälpte oss att få till det!

Nu är det planering inför barnkalaset på lördag som gäller. Mamma håller på att få lätt panik över hur man egentligen organiserar barnkalas, vad ska man ha för lekar och så? Vad ska man bjuda på mer än tårta? Kommer föräldrarna att stanna? är det töntigt med fiskdamm? Och så den återkommande frågan: VARFöR kommer det inga svenskar??? Suck. Nästa år får vi nog lösa det på något vis. Födelsedagar är ju trots allt bland det viktigaste som finns för barn.

Gruppfoton

Visst är det skojigt med gruppfoton?

Här är vi /nästan/ alla på Gregs 35-årsdag:

En kväll hade vi myskväll hemma hos Stina och Daniel. Tjejerna vann TP såklart! Och sedan fick vi en fantastisk avslutning när vi gick igenom ett frosttäckt, vagt upplyst Lidköping, så gott som ensamma, vid midnatt. Så ska vintern vara!

Den 31 december vaknade Victor 23.54 och ville naturligtvis vara med och skåla!

Och sist men inte minst en liten men väldigt söt grupp.
Jag fick hålla emot så att inte Victor skulle krama sönder en förvånad Emilia!

Lisa in action!

Som vanligt var Sverige-semestern (i detta fall jullov) en uppsjö av roliga händelser för Lisa. Det finns mycket att fantisera om, att berätta och att återuppleva när vi kommit hem...

Eftersom hon är en aktiv liten tjej, så dansade, hoppade och showade hon sig igenom jullovet!

Den klassiska dansen kring granen

(eller bredvid om morbror nu varit klantig och ställt granen vid väggen)

varvades med...

... ett spänt, eller snarare hysteriskt nervöst, spanande efter tomten.

Tomten hade ju med Pippi-kläder som genast kom till användning på morfars gamla gunghäst förlåt Lilla Gubben

Efter en komplett inventarie av mormors dukskåp (mormor var vid tillfället fullt upptagen med att steka köttbullar) så kom Lisa snabbt fram till att vissa fönsterdukar används bäst som pannband samt att många löpare gör sig bäst på golvet att dansa på.

Och ber man om en liten dansuppvisning så får man gärna det, med fingerknäppning på köpet!

Funny face (L)

Victor, han gör inte ofta som man säger till honom. Men om man säger

"hur gör man Funny Face?" - då gör han så här:

Det är Aga som har lärt honom såklart!

Han kan även räcka ut tungan åt sin faddermamma - om hon gör "bläupp säger paddan"!

Ibland ser han ganska nöjd ut också - som här när han gosar med morfar!

Och ganska ofta är han jätteglad!

Ballongdansen (L)

Vem kommer väl inte ihåg den här gamla svenska klassikern?

Här kommer den i en uppdaterad version à la Lisa och Emilia:

Ta, ta ta...

..ta dam tam ta da ra ta ta...

...ta da.. Hoppsan Emilia nu visade du nog lite väl mycket :-)

Nu går han snart... (L)

Ivrigt påhejad och tränad av mig, så kan han nog snart gå alldeles själv Vicke boy.
Jag brukar hålla honom i händerna och gå omkring, det tycker han är så roligt!
Imorgon ska vi flyga till Sverige på jullov, oj vad jag längtar!
Igår kom tomten till skolan på förhandsvisning, och jag fick en skojig bok
och tomten fick en stor puss! Ser du mormor, jag är inte rädd för tomten längre!!
Jag hoppas att jag får ta med mig mina Astrid Lindgren-Julfilmer som jag fick av Stina till Sverige, jag tittar om och om igen på när Ronja fastnar med foten och rumpnissarna kommer.
Och så hoppas jag att det blir snö i Sverige så att vi kan göra snögubbar!

Lisa fotograf

Häromdagen fick jag låna mammas kamera. Det var jätteroligt och faktisk ganska lätt att ta kort. Min första modell var såklart Victor, men han ville inte alltid stå still så jag fick springa efter honom. Här kommer delar av resultatet: (mamma hälsar att hon inte har fuskat med några bilder, de är precis som jag tog dem!)

Hallå Victor var är du?

Vad är det som blixtrar?

Vad håller du på med syrran?

Titta vad fint det blev till slut, med Victor i mitten!

Lisa-dialoger

I nattningsproceduren ingår Trygga Räkan. Ni vet: "Stjärnan ej på himlafästet..."
När vi var färdiga ikväll sade Lisa: Du mamma, jag skulle vilja gå på den där himla festen någon gång!

Igår var vi ute och gick och passerade en hög mur med någon slags klängväxt. Lisa stannade och tittade på det gröna och sade efter en stund: Mamma när kommer bananerna? Mamma svarade att det var nog inget bananbuske det där, Nähä sa Lisa men kanske vindruvor då? Inga vindruvor heller sade mamma, det blir nog bara blommor till våren. Vad tråkigt.

önskelistor

Kommer att uppdateras allteftersom!

Lisa:
* Bokmärken med album
* Almanacka, en sådan där man drar av en lapp för varje dag
* Hello Kitty-tallrikar
* Gungställning att ha i morfars trädgård
* Pysselbok, gärna på engelska också
* Fem myror är fler än fyra elefanter - dvd (om det finns? men det måste det väl göra?)

Victor:
* Bilbana
* Någon leksak där man stoppar små saker i något stort

Fia:
* Halsduk
* Silverkedja med berlock
* Mamma Mia-dvd
* Engelska pocketböcker (av engelskspråkiga författare)

Greg:
* överraskning
* Jag vet att det är ett idiotiskt svar men kan inte hållas ansvarig för detta. Tar gärna emot alla slags tips, eftersom jag även måste hitta på något till 35-årsdagen den 21 december (jippijaj)

Snö!

Så kom det äntligen lite snö!

Stackars Lisa var sjuk och kunde inte göra som Ella, dvs snabbt springa ut och göra änglar, snöbollar och en liten gubbe, innan morgonsolen smälte bort det vita täcket.
Victor fick solidariskt hålla sig inne också.
Men nu vet de hur de ska göra nästa gång!

Höstlöv, äppelkinder och blomjord

Vi har haft tur med vädret den senaste tiden. På något vis lyckas de flesta onsdagar vara soliga så att vi kan vara ute och promenera. Lisas vanliga lek, att dra sig långt efter oss och sedan springa ikapp och så ska jag sträcka ut armarna och fånga henne och snurra, har blivit lite farligare med alla våta löv som ligger på marken, men hittills har hon faktiskt klarat sig utan att ramla. När jag sade till henne "vilka fina äppelkinder du får när vi är ute" så tittade hon fundersamt på mig och jag väntade mig en kommentar i stil med "jag har inte alls äpplen på mina kinder". Men Lisa tippade huvudet på sned och så sade hon: "Du har också fina äppelkinder mamma". Lustigt hur det kunde kännas som den finaste komplimangen på länge?

Victor är också på hösthumör. Han ser som sin viktigaste uppgift för tillfället att plantera om våra gröna växter. Bäst att smaka på jorden också för att försäkra sig om att den är tillräckligt näringsrik. Eller är det kanske hans sätt att visa att han inte får tillräckligt med mat? Hans äppelkinder och bull-lår talar dock emot det...
Victor hjälper även till att storstäda köksskåpen. Ut med allting på golvet, fort fort. Och så slicka på allting. I ett försök att vara pedagogisk gjorde jag iordning ett skåp som skulle vara "hans", ungefär som lådan Lisa hade när hon var liten. Jag puttade konservburkar och och tomatsåser allra längst in, och ställde sedan hållbara plastburkar, lock, vispar och annat som jag ansåg skojigt att pilla med för en 10-månaders längst fram. Sedan hämtade jag Victor från blomkrukan och satte honom stolt framför skåpet: öppna ska du få se vad mamma har gjort! Victor ställde sig upp, öppnade skåpet och tittade förvånat på det nya innehållet. Efter några sekunders betänketid satte han snabbt och metodiskt igång att kasta ut burkar och andra fånigheter, utan att ägna dem en blick. Sedan böjde han sig så långt in han kunde, med huvudet inne i skåpet, fick tag i det han ville, och satte sig nöjt ned på golvet och började tugga på tomatsåspaketen.
Så svaret på Stinas fråga är: Victor önskar sig: Blomjord, gröna blad, och tomatsås (i Tetrapak).

Fransos-varning!

Vi pratade om önskelistor idag på lunchen. Jag funderade på om man inte kunde hitta automatiskt genererade önskelistor på Internet, typ man fyller i kön och ålder på barnet och så kan man klicka bort det man redan har, och sedan bara printa till familjen!
Greg svarade: Eller iallafall kanske vi kan lägga ut önskelistan på nätet; ville inte du göra en blogg förresten?
Där var jag ju så illa tvungen att erkänna att det var redan gjort. Nu måste jag bara undvika att lämna ifrån mig adressen :-)

En minuts tankar

Såg av en händelse en blogg som heter "the one minute writer". Det kanske skulle passa mig som är så dålig på att uppdatera. Men hur intressant kan det bli på en minut? Klara färdiga gå:

Det här tänker jag på idag:
Varför måste Victor gråta när jag går hemifrån på morgonen?
Visst är Lisa söt när hon säger: Varför måste jag blåsa håret? är det för att jag inte ska bli ömtålig?
När kommer Greg se att jag klippte Lisas lugg igår och att den blev alldeles sned? (och kort!)
Hur ska jag hinna göra färdigt alla mina projekt innan jul?
Hur ska vi få med oss alla julklappar hem till Sverige? Och sen tillbaka?
Vad ska jag köpa till Greg i födelsedagspresent?
Hur kunde jag glömma att köpa McFlurry på vägen tillbaka från lunchen?
Varför måste Calvin Kleins underkläder vara så dyra?
När kommer snön?
Kan Victor åka pulka i sin overall med knappar istället för dragkedja?

Det där tog väl bra mycket mer än en minut. Och blev inte särskilt intressant. Principen kanske är att man ska förbereda sig en halv dag på hur man ska kunna vara så intressant som möjligt under en minut.
Eller så har det inte alls med att vara intressant att göra.

Victor - en framtida körledare? (L)

Hej på er!

I söndags var vi 87 personer i det lilla kapellet där svenska kyrkan firar sina gudstjänster i Geneve - de som var här på dopet inser snabbt att det var ganska trångt. Publikrekord var det sade en farbror som varit med länge - det var ju kul att få vara med om det! Mamma och Victor och jag snodde sista sittplatsen, en liten pall alldeles framme vid pianot, och de som kom efter oss fick stå. Men vi hade väldigt trevligt allesammans och sjöng flera sånger som jag kunde, som Måne och Sol och Vi Sätter Oss i Ringen, och läste Gud Som Haver. Och Prästen Per sade att för att det var Fars Dag så måste man ge presenter till sina pappor så alla barn fick chokladhjärtan att ge (en att äta upp själv och en att ge bort). Vår pappa var ju hemma och städade...

Det var en barnkör i kyrkan också, och när dom drog igång en lite rockigare låt så blev Victor alldeles jätteglad och började hoppa i mammas knä. Han viftade med armarna precis som körledaren och sa aaahhh aaahhh. Under hela gudstjänsten satt han annars väldigt snällt i mammas knä och tittade förundrat på Per, som var alldeles bredvid oss. Så lugn och snäll brukar han inte vara hemma, men det är ju bra att han uppför sig ordentligt i kyrkan tycker jag. Jag satte mig på golvet en stund och pillade på mina skor.

När det var färdigt i kyrkan fikade vi med bullar och pepparkakor. Jag frågade mamma flera gånger om inte mina tänder skulle gå sönder om jag åt för många pepparkakor, hon brukar ju säga det när jag vill äta för mycket sötsaker, men tydligen gick det bra med pepparkakor och jag tyckte hon mumlade något om snälla barn?? Hon tyckte väl att jag var snäll som frågade.

Om inte Victor blir körledare kanske han vill jobba i affär, för han tycker det är väldigt roligt att leka med burkarna i köket. Han har lärt sig att öppna skåpen nu, och så kastar han allt på golvet så fort han kan. Jag brukar säga till honom att han inte får, men han bara skrattar.

Vår roligaste lek just nu är att "klänga": jag lägger mig på rygg på golvet och så kommer Victor och klänger på mig och kramas och vill äta mig. Oftast drar han mig i håret också, och ibland slutar det med att jag skriker på mamma så hon får komma och dra loss Victor och trösta mig. Om jag gråter så gråter ofta Victor också. Vi börjar bli ganska solidariska faktiskt, man får ju hålla ihop mot dom där tråkiga vuxna!

Puss på er från Lisa!

En intressant dag

I fredags tog jag ledigt för att tillbringa dagen med Lisa. På torsdagkvällen frågade jag henne: Om du får bestämma vad vi ska göra imorgon, vad vill du göra då? Lisa svarade, utan alltför mycket betänketid: "gå till kyrkan". Efter förklaringen att kyrkan är stängd på fredagar men med löfte om att gå på söndag istället, tyckte hon väl att liten vandring i bergen, lunch med pappa, och shopping, var ett hyfsat alternativ. Lunch med pappa på sta'n verkade vara det som lockade mest, och pappa fick försäkra ett antal gånger under kvällen att han skulle äta med oss, i Geneve, och att vi skulle äta pasta med kött.

På morgonen när vi tog bilen upp i bergen frågade Lisa varför inte Victor fick följa med. Och föreslog sedan att "Nästa gång kan Victor följa med dig och jag kan vara hemma med Aga" (vår polska nanny).

Hmm ok.

Det var dimmigt, och vi hittade kanske inte det mest ideala vandringsområdet efter flera dagars regn, men vi såg iallafall två kor med klockor och en stor grävmaskin, så det får räknas som lyckat.

Sedan fick Lisa följa med mig och vaxa benen (ja jag vet att dagen skulle egentligen vara för Lisa, men måste man så måste man...). Hon satt snällt på en stol och ritade hus och skrev C H A R L O T T E. Stackars Charlotte som har fått sparken på grund av arbetsbrist. Känns orättvist, det första "offret" för finanskrisen som jag känner är inte någon högtflygande bankman eller framstående företagsledare, utan en ödmjuk och duktig hudterapeut som lämnat hemstaden flera hundra mil bort för sitt första jobb i en ny spännande region - som hon tvingas lämna sex månader senare utan större hopp om att hitta nytt inom den närmsta framtiden.

Jag påpekade att det ska mycket till innan jag slutar vaxa benen, men tyvärr kan hon inte leva med bara mig som kund...

Sedan blev det lunch med pappa - Lisa insisterade på att vi alla skulle äta samma sak, men vi förhandlade oss till att om hon fick glass till efterrätt så fick vi äta vad vi ville, och slapp tallrikar med Dora-mönster.

Under eftermiddagen insåg jag två, relativt viktiga, saker.

Det första var att mina barn har oerhört mycket leksaker (av vilka vi själva har köpt oerhört få).

Detta insåg jag efter att ha tillbringat ett antal timmar på en leksaksavdelning på ett stort varuhus (typ NK), och börjat fundera över vad barnen skulle kunna önska sig i julklapp som de inte redan har. Listan blev ganska tom. Lisa gick runt i hyllorna och sa "jag vill ha den och den och den och den" utan att ha en aning om vad det var, och sedan tillbringade hon en timma med en "Barbie Camping Car" med inbyggd Jaccuzzi. Ska man behöva köpa den i brist på andra förslag? Jag blev hastigt deprimerad över konsumtionssamhället och tog ett inre beslut att skänka mer pengar till barnen i Afrika. Och att vara mer bestämd med begränsningar på julklappar, särskilt som barnen har sina födelsedagar i januari och februari.

Det andra var att Lisa, trots sina snart fyra år, fortfarande inte tycker det är roligt att shoppa kläder. Inte ens till sig själv! Däremot är det väldigt roligt att springa mellan klädställningar, möblera om i hårspänneshyllan och skrika "varför säger du inte hej" till folk som åker rulltrappa. Jag fick muta med fika för att få henne att prova en skjorta. Och hota med indragen efterrätt för att hon skulle vänta i kassan. Och kom ut från HM med 50% av behoven. Men genomsvettig. Och det var bara en unge...

Fullkomligt slutkörda åkte vi sedan hem till Aga och Victor. Då kom en överraskning; Victor var faktiskt gladare över att se Lisa än Mamma. Det ska man väl se som positivt, men jag fick ju inte ens en puss innan han kröp iväg och började klänga på Lisa...

Dansa dansa...

En andra överraskning var att både Aga och Victor hade tyckt det var jättetråkigt att inte ha Lisa hemma - jag som trott att det skulle vara skönt för dem att ha det lite lugn och ro fick tji igen.

Men Victor hade varit ganska rolig under dagen. Han har precis lärt sig att peka på lampan när man frågar var den är, och han tycker det är så roligt att peka på den att de flesta frågor under dagen fått det mimade svaret: Dääääär är lampan. Men sin lilla bestämda min och snörpta mun, och peka med hela armen. Vill du ha vatten? - Där är lampan. Vill du ha mer mat? - Där är lampan. Var är Lisa? - Där är lampan. Jag ger mig sjutton på att han vet att han är busig...

Senare på kvällen ringde någon och erbjöd mig ett jobb jag inte vill ha (inte just nu iallafall... tror jag...). Det kommer antagligen inte förändra något i mitt liv, men det känns ändå skönt att veta att man är uppskattad och fortfarande ansedd som någorlunda kompetent, trots att man alltid sätter familjen i första hand och känner sig mer som mamma än som ... tja någonting annat egentligen.

Somnade i soffan efter att barnen lagt sig snällt och maken hällt upp ett stort glas rött.

Det hade varit en ganska intressant dag.

Swedish please!

Efter ett ambitiöst försök att göra bloggen tillgänglig för diverse internationella vänner och familjemedlemmar, så har jag nu insett att trots att jag känner mig någorlunda bekväm med engelskan, så blev språket platt och tråkigt (ungefär som mitt hår denna torsdagsmorgon).

Dessutom är det svårt att omvandla små sötingsuttryck till engelska...

Så nu får eventuella utländska besökare nöja sig med att titta på bilderna, eller lära sig svenska!

(och jag sätter press på mig att skriva språkligt intressanta inlägg :-)