- eller hur man blir hatad av 200 människor på 30 sekunder
- eller hur man organiserar en vaccinationskampanj à la 1800-tal
Man står och huttrar lite i en kvart och tänker Tur att det inte regnar och blåser iallafall.
Man stampar i en kvart till och tänker Den går inte särskilt fort den här Kön.
Man hör någon prata om bebisar, och ser brandkårschefen gå omkring med myndigt ansiktsuttryck och organisera.
Man hör att han ber den siste i kön, två meter bakom, sätta stopp för fler människor "för vi stänger ju om två timmar".
Man frågar om en 18-månaders inte också kan räknas som bebis.
Man har tur och får haka på barnvagnsputtarna som lotsas förbi ett myller av hatiska blickar och spydiga kommentarer.
Man tillbringar trekvart med att vänta, fylla i papper kopierade för tusende gången, prata med läkaren, och vänta igen.
Man tänker Äntligen är det vår tur när Lisa börjar snyfta.
Man tar Lisa i knät, försöker lugna, skoja, resonera, men inget hjälper såklart och Lisa gråter högt högt som när hon var liten.
Man undrar varför maken tjatar så om vatten och fixar under tiden Victors spruta som ingenting som vanligt.
Man ser att Lisa tappar färgen i ansiktet och ber läkarna om hjälp.
Man lugnar Lisa på britsen och allt går bra.
Man tänker att ojojoj nu får de andra vänta ännu längre när läkarna tar hand om oss, men de verkar tycka det är skönt med något slags avbrott.
Man inser att till och med Victor hållt sig lugn när det gäller att ha koll på Lisa.
Man hör hur läkaren i bakgrunden beordrar maken att ta sprutan liggande, eftersom han inte verkar må bra.
Man tänker att ska man ta hand om vild snart-två-åring, halvsvag snart-fem-åring på bår samt svimfärdig spruträdd make måste man ha mer än två händer.
Man väntar en halvtimma till på att få pappren signerade, vaccineringsregistret ifyllt för hand, och på att få lov att komma ut.
Så firar vi segern med lunch på hamburgerresturang.
Vi gjorde det.
Vi blev vaccinerade.
Utan en endaste svimning (pappa), panikattack (Lisa), egenvaccinering med självinförskaffad spruta (Victor) eller uppgiven suck (mamma).
1 kommentar:
Hahahaha... läste hela inlägget högt för Peter i bilen och får ganska stora problem när det kommer till att maken ber om vatten osv:) Härligt att Victor skötte sig så exemplariskt i a f.
Skicka en kommentar