Jag har bestämt mig för att dra ner på bloggandet lite. Det har väl egentligen varit fallet ett tag redan, men nu har jag bestämt mig på riktigt. Jag har funderat mycket på syftet med bloggen, och kommit fram till följande: Bloggen startades som ett sätt att kommunicera med familj och vänner långt borta, som en ersättning för Lisa News, och det är det jag kommer fortsätta att använda den till. Det är jättekul att blogga, att skriva om fåniga saker, lägga in en massa kort, egna tankar och funderingar, men det tar helt enkelt för mycket tid. Jag satte press på mig själv att skriva ett inlägg om dagen, stirrade på besöksmätaren och var nöjd när den gick upp, men nu har jag ledsnat lite. Min enda tid att blogga är på kvällarna när barnen lagt sig och disken är diskad och tvätten tvättad, och nu är det dags att varva med lite annat. Först: lära mig ordentligt hur min digitalkamera funkar och hur man gör fina kort ännu finare. Sedan: lära mig spela gitarr*.
Jag kommer fortsätta berätta om barnen, kanske lite om maken och kanske lite om mig själv. Antagligen ganska ofta trots allt. Men blir jag riktigt skrivsugen så lägger jag nog energi på att skriva en bok istället. Det blir för mycket blandande annars.
Men stanna kvar, stanna kvar för all del, och kom tillbaka. Utan kommentarer är det ju inget roligt alls. Och barnen är ju faktiskt ganska roliga i sig.
*Jag ignorerar här vår köksbordsdiskussion för några timmar sedan.
Jag: Det är ju skitlätt att lära sig spela gitarr. Man lär sig bara några ackord och sedan kan man spela vad som helst. Det står ju ackord på alla noter.
Maken: Eeeeh jaha.
Jag: Ja, och ackorden kan man hitta på Internet.
Maken: Eeeeh jaha, men är det så lätt med ackord då?
Jag: Ja såklart, det är ju bara ett fingergrepp.
Maken: Men du måste ju kunna jättemånga ackord?
Jag: Näääeej då, man kan ju liksom nästan sjunga en hel mening på samma ackord, det behövs inte så många. Lätt som en plätt att spela gitarr.
Maken: *Tystnad*
Maken, oroligt: Men då funkar det ju bara om du SJUNGER också?
Slut. Maken fick inga pannkakor.
Alternativt, förlåtande slut: Jag lovar att Lisa ska sjunga och jag bara spela. Maken åt 8 pannkakor och tittade beundrande på sitt framtida gitarrproffs till hustru. Goda pannkakor gör hon iallafall.
6 kommentarer:
Livet är ju det som styr, inte sant? Och ibland har livet andra planer än att sitta och knappa framför en dator. Vi finns ju här alldeles oavsett.
Grattis på födelsedagen kära bloggvän! Synd att du trappar ner, men kul att du fortsätter i alla fall!
Och så det här med att spela gitarr: jag spelade i sex år. Sen dess har den stått här hemma, Peter har gjort allt för att jag ska ta upp det, tjatat och köpt strängar. Känner inte för det helt enkelt. Tror att det är för det här med sången. Den passar liksom inte till...
Javisst ja! Grattis var det också. Må så gott idag och alla dagar. kram
Tack ska ni ha kara vanner. Finns tyvarr inga prickar pa min nya iPad sa de far vi klara oss utan! Men ou sa latt det gar att blogga nu...
Grattis på födelsedagen!
Bloggen ska inte ju kännas som ett tvång, skriv enbart när du har lust! Och jag tittar nog in här regelbundet i alla fall :-).
Kram!
Hälsningar en som har två gnälliga ungar hängande i byxbunten...
HAha kul!!!!!
Ähh spela gitarr kan väl inte vara så svårt....jag håller med dig. Lärde mig i skolan men sen är det ju det där med att underhålla oxå så man inte glömmer....värre med det här i alla fall.
Hoppas du hade en bra födelsedag!!!
Skicka en kommentar