Mera listor!

Som läsare är jag: Besatt av att alltid ha en bok under läsning. Läser ofta för fort och glömmer snabbt de som inte har något extra.

Som bloggare är jag: Sofia upphöjt i 2

Senast lästa bok: "Who moved my Blackberry" av en kille jag glömt namnet på. Oerhört fånig bok men såååå rolig och träffsäker. Läser just nu "Finger Lickin' Fifteen" av Janet Evanovich, chicklit-stil och lite "light" för min smak, men passar utmärkt i byggtider när jag bara orkar läsa tio minuter om kvällen. Och första boken på länge där jag skrattat högt.

Senast köpta bok: "Jakten på en mördare" på ICA på jullovet. Köper sällan böcker, syrran importerar ett gäng från the UK varje gång hon kommer och önskar mig ofta i present (har gjort sedan jag var sex, funkat bra hittills).

Favoritdeckarförfattare: Stieg Larsson

Jag läser allt av: Elizabeth George. Har dock fortfarande inte kommit över att hon tog livet av Helen.

Jag läser helst inte: översatta böcker. Stör mig alltid på språkfel och dåliga formuleringar

Vid hyllan för fackböcker letar jag: Fackböcker för barn (upptäckte dessa små under för några veckor sedan) (böckerna alltså, inte barnen)

Förutom svenska läser jag gärna: på engelska och franska. Gav upp tyskan efter ett försök med Siddharta Gautama för 10 år sedan.

Högst upp i min att-läsa-hög just nu ligger: "Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)". Julklapp från Secret Santa.

Högst upp på min bok-önskelista just nu står: Kanske något av William Boyd? Gillade "Restless"

När jag går på antikvariat letar jag alltid: Barnböcker

Simtur med Cock Robin

De spelade Cock Robin i högtalarna på vår simhall idag. Den lilla mysiga hallen, med dämpad belysning, en snirklig pool i terracottafärger och 27-gradigt vatten. Victor var som alltid överlycklig i vattnet, ville simma själv och brydde sig varken om kallsupar eller huvuddopp, bara jag inte höll i honom. Hoppade och hoppade från kanten.

Då och då lurade jag dock till mig en liten kram. Lite hud mot hud, lite ögonkontakt, med de där ögonen som strålar av kärlek och förtroende. Lite intimtid, bara vi två. Half a mile to heaven.

Obama och Nobelpriset

Helt rätt tycker jag. Diskussionen om huruvida han fick det bara för att han inte är Bush är både berättigad och ointressant. De får gärna ösa priser över honom bara han fortsätter att inte vara Bush.

Lite kul också att Nobelpriset fortfarande skapar lika mycket diskussion. Intressant diskussion ibland också, som igår på fransk TV när journalisten beskrev litteraturpristagaren som den som hade avslöjat Ceauşescu-regimens brutalitet. Jahaaa ja. Vi andra trodde ju att han var en snäll liten tomte (detta var på största nyhetssändningen - frassarna är lika bra på utlandsnyheter som vanligt...).

Nu undrar jag om Bush någonsin kommer se tillbaka på sin tid som president med lite självkritik, typ skratta och säga "äh, jag var ju faktiskt ganska kass som president". Fast det är väl lättare att tycka att alla andra har fel. Det är ju svårt med demokrati när folk är så dumma.

Frågor, forts

"Och när ska jag dö då?" undrade Lisa i den där diskussionen igår kväll.
Jag drog efter andan och tänkte skärp dig nu, andas djupt, se normal ut.
Eftersom som frågan ställts på svenska, till mig, kunde jag inte be maken med ögonen att svara. Däremot tittade han uppmuntrande, mjukt på mig som för att säga du fixar det här.
"Du?" sade jag och log mot Lisa. "Du kommer dö när du blir jättegammal. Alla människor dör ju någon gång, när kroppen blir så gammal så den inte orkar leva längre"
"Lika gammal som Lalla?"
"Nä ännu äldre. Över hundra år"
Lisa höjde på ögonbrynen med ett tvivelaktigt leende. Maken fyllde i, på svenska.
"Hörde du Lisa, över hundra år! Och nu är du bara fura"
Plötsligt skrattade vi alla. Jag insåg att jag inte hade några tårar i ögonen, och ingen panik-känsla i bröstet. Det var faktiskt okej att prata om det med Lisa. Hon tog det naturligt, och det blev naturligt.
Maken skickade en blick som sade Du ser, det gick ju bra.
Och jag tror att jag kan bli förlåten den lilla halvlögnen det faktiskt är att svara att man vet när någon ska försvinna. Den osäkerheten kan det väl inte vara rätt att sätta i en fyraåring?

Frågor

En fluga simmade i pappas bålglas. Vi lät den hållas, mest för att vi gått över till måltiden och inte ville ha mer bål ändå. Till slut slutade den att simma och låg bara och flöt, vilket Lisa uppmärksammade. Frågorna som följde fick mig att känna mig ruskigt grym. Sedan ivrig att försöka svara. Sedan otillräcklig.

Varför slutade den att simma?

Är den död nu?

Varför är den inte i himlen då?

Varför dog Vanessas mamma?

Vad är själen?

Vad är Gud?

Många höjda ögonbryn visade att Lisa inte tyckte att vi hade särskilt bra svar att komma med. När jag gick över till att försöka förklara att alla frågor inte har ett rätt eller enkelt svar, nickade hon halvhjärtat och såg ut som att vindruvorna var intressantare.

Sedan kräktes Victor och alla fick annat att tänka på.

Buzz list 3

Nu vill vi ha Mindre av:
- Stryktvätt
- Svärmor (som inte tar hand om stryktvätten)

Och Mer av:
- Tyg i bikinitrosorna
- Helmut Fritz
- Svenskt smågodis

Bubblare:
- Resa själv till Sverige med två hattifnattar (och ett byte). Help, anyone?
- Makens vaga likhet med en yngre och bättre-i-form Mikael Nyqvist. Rätt sexigt. Schh.

Sunda Sofia!

Var inne och läste nyheter på DN, och blev frestad av ett Föräldratypstest. Testet var urfånigt, men svaret var ganska roligt:

"Sunda Sofia! Du är en balanserad förälder som oroar dig en del, men inte går till överdrift. Fortsätt så!"

Man får ju peppa sig bäst man kan...

Vadå fina kort?

Jag blir alldeles grön av avund när jag ser sånt här fint som vissa kan hitta på och göra alldeles själva. Min kreativa ådra har tyvärr aldrig vaknat. Däremot är jag ganska bra på fjompiga saker, som att göra ansikten på barnpotatisarna:

Kul va? Inte för att det motiverade barnen särskilt mycket att sluta leka och komma och äta, men ändå.

ps. På Skaparkvällar finns det mycket fint att beundra för de som är pyssliga. Kanske är det aldrig för sent???

Positivera

... är något min pappa är bra på. Och att hålla sig lugn. Det ska gudarna veta att han har haft möjlighet att praktisera det, med fyra döttrar hemma. Maken var i början av vår bekantskap mäkta förvånad över hur pappa alltid lyckas behålla sitt lugn (att vi fyra numera bor på mer eller mindre olika kontinenter betyder ju inte att vi inte ryker ihop när vi hamnar under samma sak) men har nu insett att det är en överlevnadsstrategi.

Själv har jag nog ärvt lite av det där inre lugnet och det där positiva, om än i omarbetad version. Kanske är jag trots allt den som har ärvt mest, av oss fyra? Kanske beror det på att jag tillbringade så mycket tid med pappa när jag var liten? De där oändliga hästtävlingarna, som varade hela söndagarna, nästan vareviga helg från september till maj, kanske lärde mig mer än att överlista envetna ponnyer och att hoppa hinder på tvären.

I kristider är det iallafall bra att kunna positivera. Ta ett steg tillbaka. Vara tacksam för det man har. Usch vad klyschigt det låter. Ungefär som alla de där spam-presentationerna man får på mailen, med små barn och söta djur på: "ta vara på dagen" "säg till familjen att du älskar dem" "glöm inte bort dina vänner". Pappa har dock ingen e-mail, så han slipper allt det där. Han bara är som han är. Och tur är väl det.

Bild från vår bröllopsdag 2004