pratade prästen Per om i sin predikan i söndags, under den gemensamma gudstjänsten med the internationalla lutheska kyrkan.
Som några vi skulle be för.
Jag kände mig obehagligt träffad. Det är väl ungefär så det känns, som lite fejk liksom. Som om jag försöker tränga mig in någonstans där jag inte hör hemma. Men det är väl bättre att vara lite ytligt spiritual än inte alls? Och man måste ju börja någonstans?
Till min meritlista skulle jag även vilja föra att jag är trött på kapitalister, och gärna skulle hitta någon annan till att betala mitt hus. Behöver nu hitta tre personer, som jag inte är släkt med och som jag inte har jobbat för, som kan rekommendera mig till FN. Frivilliga?
Sara och jag startade en tävling för en herrans (oups, så där får man kanske inte säga?) massa år sedan, men trots att Sara jobbar för Unicef, och jag i geografiskt uppmuntrande miljö, så har ingen av oss lyckats fixa till sig ett diplomatpass. Än. I kyrkan träffade jag dock en tjej som jobbade för någon sån där human-rights- labour grej så kanske allt comes together nicely. Var det någon som sa ytlig?
3 kommentarer:
ja, det blåa diplomatpasset har man inte glömt. vi ska nog få dom ännu en vacker dag :) tävlingen fortsätter. kram!
heeeeej Sara! Du ligger väl lite före eftersom du är intim med Ki-moons fru... Själv funderar fàr jag pà om det inte skulle gà fortare att gräva en tunnel för att ta sig in i FN-huset...
Kram!
å andra sidan är Kofi Annans fru från sverige :) men tunneln låter bra - let me know when it is ready! :) Kramar från ruskigt kalla (-1 grader) helsingfors!
Skicka en kommentar