Idag känner jag mig lite

poetisk. Vet inte riktigt vad det kommer sig.

Är det kanske för att jag fick sovmorgon till halv-tio för första gången på ÅRATAL?

Eller kanske för att vi för ovanlighetens skull hade en lugn lördag hemma?

Kanske för att vi fick njuta av en härlig sensommarsol idag igen, som var särskilt trevlig fram på eftermiddagen?

Finns en chans att ogräsrensadet (japp, ni läste rätt) med trevliga grannen bidrog. Småpratade lite då och då, men njöt annars av ljudet från gräsklipparen (maken), lekande barn (våra egna) och ogrässaxen (eller vad det nu heter).

Victor lekte med de andra barnen i säkert en kvart utan att hitta på hyss. Ljuvligt. Kan man kalla det poetiskt att han nu kan åka sparkcykel alldeles själv? Antagligen inte, men mig inspirerar det som ofta en slitning mellan åh vad kul att han blir så stor och duktig och vart tar min BEBIS vägen???

Till doften av nyklippt gräs och med en nedgående sol i ryggen gick vi på promenad, efter önskemål av Victor att åka jäja. Ingen polomatch idag, men två små tjejer som lekte häst och improviserade foto. Och funderade över varför bokstäverna står så konstigt?

Dagens evenemang, som vi skjutit upp i en månad på grund av de mest idiotiska ursäkter, var annars kasta tuttisen i sophinken och sova utan. Inget poetiskt här inte, hetsa 20-månaders-grabben att kasta sin käraste ägodel bland gamla makaroner och tomatsås, kalla honom stor kille nu och gå och lägg honom. Invänta illvrålet och raseriutbrottet som brukar komma minst 5 gånger om dagen för minsta lilla motsägelse. Skyll det relativa lugnet (10 minuters gnäll) på att han antagligen var jättetrött och tänk att ikväll, då blir det nog livat värre. Inse 5 minuter efter att maken lagt pojken för natten att du inte hört ett pip. Inte ett ljud. Fascinerande. Man börjar ju nästan tro att man gör nånting rätt. Eller snarare att mammor alltid har rätt (min instiftade nämligen Lagen om att man ska Kasta Nappen runt 18 Månader och utförde själv uppdraget med Lisa)

Kanske kommer Den Där Poetiska Känslan helt enkelt från det faktum att trots att man kan vara så trött på att traggla samma saker om och om igen och att lilleman kan vara så bedrövligt jobbig med att hitta på hyss hela tiden, så äts de där känslorna upp på ett ögonblick när man slås, för tionde gången på en dag, av hur fantastiska ens barn är och hur glad man blir bara av att tänka på att man är en del av deras liv. Av att lilleman aldrig vill sluta kramas på kvällen och att storasyster aldrig vill sluta spela Memory. När de tittar på oss med de där blickarna som säger att de förstår så mycket mer än de kan uttrycka. Och vi inser att vi själva är i samma situation; att det finns känslor som är så starka att vi aldrig kommer kunna beskriva dem med ord, och de gör oss starkare än någonting annat.