onsdag 13 februari 2013

Du morfar

 - det blev inga kort på Victor från skidåkningen i söndags.
För han åkte så FORT så han fastnade inte på bilden.
Och så hojtade han JAG äR EN RAKEEEEEEEEEEEEEET hela vägen ner i backen.
Och mamma skrek BROOOOOOMSAAAAAAAAAAA VICTOR hela vägen ner. Nä det är inte sant förresten. Ibland skrek hon TITTA FRAMåT VICTOR också, när Victor höll koll bakåt för att vara säker på att ingen i familjen körde förbi.

Tur eller skicklighet? Både mamma och Victor kom ner med mungiporna uppe vid öronen.
Lisa himlade med ögonen.
Pappa tittade förebrående på mamma och undrade hur hon kunde låta honom åka så fort. Som om hon hade något val.

- Kan vi åka skidor varje dag? undrade Victor. Så kan jag vara först hela tiden.

4 kommentarer:

Marie sa...

Ha ha haa! Igenkänning! Men min 5,5-åring är inte så tävlingsinriktad längre... Han bara viskar ibland vilka han tycker att han åker bättre än:-)

Sofia sa...

Viska är ju bra :-)
Och då fick jag lite hopp om att det lugnar sig ganska fort då, piuh.
Gärna till sportlovet i Österrike om tre veckor!

Marie sa...

Ha ha. Det är ju ändå underbart med DET STORA SJÄLVFÖRTROENDET liksom, osårbarheten. Är man snabbast och bäst så är man...

Jennie sa...

Du beskriver det sååå bra! Jag både ser honom och hör din röst när jag läser. Härligt! :)