torsdag 24 juni 2010

"Au Pair"

Klingade väl lite exotisk någon gång i tiden, när man hade hela världen framför sig och funderade på vilket av allting man skulle välja.

Lät som en bra idé när man precis fått barn och tänkte på att de skulle bli lite större någon dag och då lååååååååååååååååångt borta i framtiden kunde man ju ha en käck svensk tjej som bakade vaniljbullar och spelade gitarr och sjöng Pippi Långstrump med barnen. Typ.

Och nu är vi väl där. Typ.

Vår älskade nanny Aga kommer antagligen lämna oss efter sommaren, vilket känns alldeles fruktansvärt. Hon har ju blivit en del av familjen och haft hand om Victor sedan han var 9 månader och alldeles liten bebis. Men det är inte bara är hemskt att förklara för barnen, utan även tråkigt för mig att inte ha henne "around" längre. Det är mysigt att dricka kaffe och prata om barnen. Det är trevligt i huset när hon är här. Hon är mycket bättre på att plocka i ordning än jag. Hon sorterar kläder enligt färgskalan, precis som jag vill ha det. Och framför allt har hon ett oändligt tålamod med barnen, och det är en fröjd att höra dem skratta, busa och prata engelska.

Men. Ingenting är för evigt, och nu måste vi nog hitta en annan lösning.

Lisa har bönat och bett länge om att få gå heldagar i förskolan, och att få äta i matsalen.
Victor kan kanske kanske få en plats i Montessori-skolan bredvid Lisas skola, där han sedan får börja nästa år. Då får de tiden 8.30 - 16.00 båda två, utom onsdagar förstås som är mammas dag.
Och då skulle det vara ganska passande att ha den där käcka svenskan som kunde hjälpa till lite före och/eller efter skolan.
Bara det att det inte känns särskilt lockande att byta en 28-årig gift, mogen, plikttrogen tjej mot en 18-årig snärta som antagligen bara vill utomlands för att festa och träffa utländska killar och inte kan ett dugg om barn. Som dessutom ska bo här och drälla omkring i tid och otid. Bäh.

Snälla någon övertyga mig om motsatsen. Eller bättre: skicka CV tillhörande la perle rare.
Det kanske kan få mig att komma över min gråtmildhet.

2 kommentarer:

Marie sa...

Oj vilket dilemma... förstår dig precis!

Men å andra sidan är väl inte alla 18-åringar som man själv skulle varit? Kanske kan du tänka så här: någon skickar iväg sin Lisa till en fransk familj. Hon måste ju vara gullig?

Jennie sa...

Fasen, jag har helt klart en lämplig kandidat (ett kusinbarn till maken) som är hur bra som helst med barn, men hon har ju inte ens fyllt 17 än. Blir nog lite knepigt för er att vänta på hennes myndighetsdag...