... är något min pappa är bra på. Och att hålla sig lugn. Det ska gudarna veta att han har haft möjlighet att praktisera det, med fyra döttrar hemma. Maken var i början av vår bekantskap mäkta förvånad över hur pappa alltid lyckas behålla sitt lugn (att vi fyra numera bor på mer eller mindre olika kontinenter betyder ju inte att vi inte ryker ihop när vi hamnar under samma sak) men har nu insett att det är en överlevnadsstrategi.
Själv har jag nog ärvt lite av det där inre lugnet och det där positiva, om än i omarbetad version. Kanske är jag trots allt den som har ärvt mest, av oss fyra? Kanske beror det på att jag tillbringade så mycket tid med pappa när jag var liten? De där oändliga hästtävlingarna, som varade hela söndagarna, nästan vareviga helg från september till maj, kanske lärde mig mer än att överlista envetna ponnyer och att hoppa hinder på tvären.
I kristider är det iallafall bra att kunna positivera. Ta ett steg tillbaka. Vara tacksam för det man har. Usch vad klyschigt det låter. Ungefär som alla de där spam-presentationerna man får på mailen, med små barn och söta djur på: "ta vara på dagen" "säg till familjen att du älskar dem" "glöm inte bort dina vänner". Pappa har dock ingen e-mail, så han slipper allt det där. Han bara är som han är. Och tur är väl det.
Bild från vår bröllopsdag 2004
1 kommentar:
Jag är väl den dottern som troligen fått det minsta av pappas lugn, trots hans eviga prat om att man inte skall visa att man är arg. Andas till tio. Visa inte din svaghet inför andra. Jag får väl skylla lite på att jag fortfarande är "ung" och att jag hittar den inre harmonin inom några år, jag är trots allt på väg. Tro det eller ej så håller jag nog på att växa upp ;)
Även om våran far är bra på att hålla masken så märker man när något inte står rätt till.
Jag som närmaste dottern skall göra allting i min makt för att finnas nära! Det har ni mitt ord på! <3 Stina
Skicka en kommentar