Tålamod

Jag försöker vara modellmamma när jag kommer hem från jobbet. JäTTEGLAD att se barnen, JäTTETREVLIGT att vara hemma (helt genuint), på med bästa Kristina Lugn-rösten och så vara pedagogisk och tänka på att barnen är trötta efter en lång dag, att det är normalt att de är gnälliga mot mamma och så förklara och diskutera saker (lite olika genuint beroende på omständigheterna).

"Nej det blir ingen TV idag, vi tittar inte på TV varje dag"

"Nej film räknas också som TV så det blir ingen film heller"

"Nej vi äter inte godis före maten"

"Nej du kan inte gå och leka med Ella, det är för sent"

"Jag vet inte varför inte pappa är hemma än, det kanske är många bilar på vägen?"

"Nähä du behöver inte skriva/rita/leka med mig, men du kan iallafall inte gå till Ella"

Tålamodet brukar vara olika länge. Ibland går det hela kvällarna. Ibland kommer pappa hem lägligt och tar över, så kan jag sucka över hans dåliga tålamod istället. Igår varade tålamodet ungefär till fruktkorgen:

M: Lisa, vill du ha äpple eller päron?

L: *pekar mot kylskåpet*

M: Svara är du snäll Lisa, äpple eller päron?

L: Men där mamma!

M: Vadå där? Vi har ju kommit överens om att vi pratar med hela meningar, eller hur? Äpple eller päron?

L: Men jag vill ha youghurt.

M: Nä det blir en frukt till efterrätt idag, äpple eller päron?

L: Banan.

M: *drar djupt andetag och börjar irritera mig över att jag än en gång misslyckats med att äta min mat medan den var varm* ÄPPLE ELLER PÄRON?

L: Men det är så gott med banan.

M: Då får du banan imorgon! *inser att jag antagligen som vanligt kommer missa första kvarten av Desperate Housewives* KAN DU SVARA PÅ EN ENKEL FRÅGA ÄR DU SNÄLL, ÄPPLE ELLER PÄRON?

L: *låtsas tänka* Hmmm...

M: LIIIISAAAAAAAAAAAAAAAAAA

L: *Himlar med ögonen* Päron då.