Det blir mycket barn på den här bloggen, och ganska lite om jobb och franske maken. Igår tog han med mig ut på teater, för första gången på ..... tja, väldigt länge. Pjäsen var modern (vet inte ens om man kallar det pjäs då?), hette Kairos och framfördes av teatergruppen Alakran.
Det var ... intressant. Går inte riktigt säga om det var bra. Det var inte dåligt iallafall. Det handlade om att vi alla är mer eller mindre zombies som behöver ta oss ut i den riktiga verkligheten och börja leva. Så här gick diskussionen efteråt:
Greg: Visst var det bra?
Sofia: eh Ja. Men varför betedde de sig ibland som kycklingar som sprang omkring och skrek?
Greg: Det var nog för att de försökte göra hål på verkligheten.
Sofia: ..... jahaaaaa ja.
...
Sofia: Men visst var det ganska enkelt ändå?
Greg: Ja det var väl relativt lättillgängligt.
Sofia: Jag menar, det var ju hans (regissören och skådespelaren Oskar Gòmez Matas) tankar om livet, men det kändes som att jag också skulle kunna skriva en pjäs om mina tankar som skulle vara minst lika intressant?
Greg: (höjer på ögonbrynen)
...
Sofia: Och varför måste det alltid finnas med lite kiss och bajs och naket? De kan helt enkelt inte låta bli? (Det nakna här bestod av två män iklädda endast skjorta och skor som hoppade omkring och diskuterade livet med heliumröster. De hade enorma ballonger som de andades ur innan varje mening)
Greg: (axelryckning) Tja, det är väl så verkligheten är.
.
.
Ja det är väl det. Men jag skulle inte skriva om barnen nu så jag låter bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar