I onsdags hade vi matlagardag i Crevybyn. Vi gick ut hårt på morgonen med en omgång köttbullar till skolfesten. Lisa rullade och mamma stekte. Victor luktade köttbullar i håret resten av dagen, hur nu det gick till med hans små fjun.
Efter lunch gjorde vi en pot-au-feu för första gången; klassisk fransk köttgryta med en massa konstiga grönsaker som vi aldrig sett förut, än mindre använt. Slaktaren på Atac (detta är vårt lokala Ica och inte anarkistföreningen) hade förklarat precis hur man skulle göra, och hur noga det var med koktiden för var och en av ingredienserna, och det respekterade vi till punkt och pricka. Faktiskt var det otroligt lätt att göra pot-au-feu, bara man kommer ihåg att addera rätt saker vid rätt tillfälle så sköter resten sig själv.
Medan grytan puttrade lekte Lisa med Ella, och mamma fick för sig att göra blåbärsmilkshake med cocosglass. Ruskigt gott tyckte mamma och Victor (varav en fick några droppar och den andra slurpade i sig sin egen + Lisas och Ellas rester - tydligen blev det lite mycket smaker för tjejerna).
När köket ändå var uppvärmt så var det lika bra att göra äpplekaka också. Farmors recept, som kastar smakminnet tillbaka till det gamla huset i Long, och det stora bigarråträdet (fråga mig inte vad trädet har med äpplekakan att göra, men så är det). Riktigt kladdig ska den vara, som en kladdkaka, eller lite stelnad smet...
Fram emot kvällen kom telefonsamtalet: Pappa skulle bli en halvtimma sen! Olycka! Vår pot-au-feu som var programmerad att vara färdig i precis rätt ögonblick!
Lisa och Victor fick äta först, och mums vad gott det var tyckte de. Lisa åt till och med underliga grönsaker med god aptit, och Victor smackade och gapade stort över sin mix.
När barnen kommit i säng kom den slutgiltiga utvärdering; vad skulle den äkta fransmannen nu tycka? 5/5 blev omdömet, och han låtsades inte ens om att potatisen blivit lite mosig av att vänta. Eller att kocken själv tyckte att hon nog kunde ta i mer kryddor nästa gång.
Nu skulle man kunna tro att smaklökarna var mättade för dagen, men icke. En köttgryta kräver ju en värdig efterrätt. Direktexporterad Sticky Toffee Pudding från London värmdes upp, och cocosglassen kom ut ur frysen igen. Tänk om man hade tid att äta så här jämt :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar