Ångest och barnkalas

Jag hade så FEL när jag inte bjöd in Lisas klasskamrater på hennes födelsedagskalas. Jag tänkte liksom i lite svenska termer, att kalas med alla tjejerna i klassen kan man börja med när man börjar riktiga skolan, fram tills dess går det väl bra med grannar och kompisar? FEL FEL FEL. Att hon dessutom var först i klassen med att fylla år hjälpte inte mitt dåliga omdöme. Så nu har det hemska hänt, att en av de klasskompisar som Lisa leker mest med ska ha kalas, har bjudit andra tjejer i klassen, men inte min Lisa. Hemska förälder, hur kan man göra så???? Dessutom hade det blivit någon mix-up i klassen: Mélisande som sagt till fröken att hon hade bjudit Lisa; fröken som trodde att inbjudningskortet blivit borttappat och skrev lapp hem och frågade om vi hade sett det; mamma som kör Lisa till skolan dagen efter för att ta reda på vad det handlade om; fröken som pratat med Mélisandes mamma som sagt att Nää Lisa var inte bjuden men hon kunde väl få komma ändå kanske om hon träffade på mig vid hämtningen (vilket aldrig händer eftersom jag inte kan hämta Lisa 11.30 när jag jobbar, och särskilt inte om jag bara har en dag på mig eftersom kalaset var dagen efter!); mamma som försöker hålla god min och glatt vinkar hejdå till Lisa, men som gråter av frustration på skolparkeringen; pappa som insett att det var allvarliga grejer på gång och kommit efter på sin scooter och får trösta mamma...

När jag kom till jobbet stötte jag på en svensk kollega jag inte ser så ofta, som gjorde misstaget att fråga hur det var med barnen och fick hela historien utlagd för sig (innan första kaffekoppen!). Hon svarade då med ett sorgset leende att det där med barnkalas, det hade varit hennes värsta problem när barnen var små. Herregud tänkte jag, vilken mardröm. Men vände det sedan till att har man inte värre problem än så, då är det nog ganska bra.

Nu är jag mest arg på mig själv för att jag inte lyssnade på Lisa och bjöd in alla hon ville, utan att tänka på hur man bör göra eller att inte diskriminera (för enligt min undersökning tänker ingen annan på det, och jag förlorade iallafall). Och på dessa förbenade fransmän (lärare och föräldrar), som inte vågar prata engelska med Aga när hon lämnar och hämtar - trots att de bor i en region där 40% av befolkningen är utlänningar - vilket hade kunnat undvika en hel del missförstånd, och kanske fått Lisa inbjuden till kalas.

Jag har redan planer på något slags namnsdagskalas till sommaren, där vi kan bjuda in hela /fult ord/ skolan till fest i trädgården. Men som Greg säger, den här historien är antagligen tusen gånger värre för oss än för Lisa, och även om vi bjuder in hela skolan så är inte det någon garanti för att hon blir bjuden i sin tur. Suck.