Vår Lilleman har sakta men säkert utvecklats till en riktig liten pratkvarn. Från att ha kommunicerat otroligt mycket med sina ögon och med vanliga bebisljud, har han nu utvecklat rösten till att hålla långa monologer och ivrigt delta i diskussionerna kring middagsbordet. Får han inte tillräckligt med uppmärksamhet så höjer han bara en oktav. Under ett långt AAAAAAA-stråk satte pappa idag handflatan för munnen på honom så där som indianer gör, så blev det WA-WA-WA och gapskratt, både från Alexander och resten av familjen.
Efter litet tveksamheter är det numera även officiellt: han sträcker upp händerna mot en när man speglar rörelsen! Och särskilt när Victor sjunger I ett hus och kommer till Räck mig handen din. Klart man gör det till storebror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar