Vet ni hur svårt det är att ta på en t-shirt på en sextonmånaders som inte vill? Låter fånigt men det är ganska omöjligt. Lyckligtvis utspelades den här episoden en ledig-fredag-morgon när humöret och tålamodet var på topp, så tårarna (mammas) som till slut trillade vid skötbordet var faktiskt av skratt och inte desperation.
Börja med huvudet, lite knepigt när han trycker hakan mot bröstet och lutar sig framåt men kittlar man lite så lyckas man lirka på den. Sedan upp med en arm för att trä i ärmen, då använder han den andra för att snabbt dra upp tröjan över huvudet igen. Okej då tar vi armarna först, en var ju redan i, nähä det var den visst inte, men nu är båda i så bara huvudet kvar. Då lutar han sig framåt igen och när jag tar tag under armarna för att resa upp honom så drar han snabbt ur dem ur ärmarna.
Liggande kanske går bättre. Nja, nu viftar han så med armarna att det är omöjligt att få i båda på en gång. Huvudet först igen då, javisst, då kan man använda händerna till att dra loss tejpen på blöjan och när mamma försöker stoppa med en hand så åker tröjan tillbaks över huvudet igen!
Inga leksaker kunde distrahera, men så kom mamma på det magiska ordet: Vill du Cykla?
Båda armarna uppåt i hjälpsam gest, fort fort ner för trappan, ut i garaget, hämta skorna, Dääää hjälmen, råkade välta "JIS" cykel på vägen, bort med den, öppna porten fort fort mamma, upp med mig upp med mig i sadeln och så iväg.
Lyckliga gapskratt ackompanjerar den första kvarten, särskilt roligt om det skumpar lite i hålorna. Titta på allt som rör sig, peka, ropa, försöka vända sig om, kittla mamma på ryggen, sparka med fötterna, vicka på stolen ajajaj säger mamma och låter rolig "jajaja". Sedan åker vi ner till sjön och promenerar vid båtarna och blommorna och jag vill DADA! DADA! men mamma lyckas locka tillbaka till cykeln och så bär det iväg igen. Ibland är det värt att klä på sig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar