Kramisar

Vaknade klockan fyra i morse med ett huvud som höll på att sprängas sönder. Ett tillstånd som gjorde att jag inte ens låg en stund och funderade på om jag orkade gå upp och ta en migräntablett, utan gick direkt upp och bad en stilla bön att den skulle hjälpa.

Det gjorde den inte. Halv sex var maken uppe med Lisa och snäll nog att hämta en andra åt mig. När klockan ringde 6.35 insåg jag att det inte fanns en chans att jag skulle orka gå upp och ta mig till jobbet. Illamåendet tryckte och huvudet dunkade på med otäck regelbundhet. Maken gick så småningom upp och tog hand om barnen, medan jag drog ner rullgardinen i bott och tryckte en kudde över huvudet. Men det behövdes inte, för det tisslades och tasslades och inte ens Victor stojade.

Runt 8.30 hade Aga kört Lisa till skolan och jag hörde maken och Victor komma uppför trappan. Jag mådde nu lite bättre och var rastlös och lite stressad över att komma iväg till jobbet, så jag ropade på dem. Från att ha hört Victor pladdra på i trappan, så blev det plötsligt tvärtyst. Maken öppnade dörren med Victor på armen - som stirrade på mig med något som vida överskred förvåning: där var MAMMA!

Han kastade sig ner till mig i sängen och kramade mig hårt hårt och skrattade. Sedan satte han sig upp flera gånger, backade lite och tittade på mig som om han inte trodde sina ögon, och så dök han ner och kramade mig igen. Som om han inte kunde få nog av trycka sin små händer om min nacke, och det kunde inte jag heller! Krameriet pågick en lång stund, och plötsligt kändes det nästan värt ett par timmars migrän, den lilla gosestunden vi fick!