En intressant dag

I fredags tog jag ledigt för att tillbringa dagen med Lisa. På torsdagkvällen frågade jag henne: Om du får bestämma vad vi ska göra imorgon, vad vill du göra då? Lisa svarade, utan alltför mycket betänketid: "gå till kyrkan". Efter förklaringen att kyrkan är stängd på fredagar men med löfte om att gå på söndag istället, tyckte hon väl att liten vandring i bergen, lunch med pappa, och shopping, var ett hyfsat alternativ. Lunch med pappa på sta'n verkade vara det som lockade mest, och pappa fick försäkra ett antal gånger under kvällen att han skulle äta med oss, i Geneve, och att vi skulle äta pasta med kött.

På morgonen när vi tog bilen upp i bergen frågade Lisa varför inte Victor fick följa med. Och föreslog sedan att "Nästa gång kan Victor följa med dig och jag kan vara hemma med Aga" (vår polska nanny).

Hmm ok.

Det var dimmigt, och vi hittade kanske inte det mest ideala vandringsområdet efter flera dagars regn, men vi såg iallafall två kor med klockor och en stor grävmaskin, så det får räknas som lyckat.

Sedan fick Lisa följa med mig och vaxa benen (ja jag vet att dagen skulle egentligen vara för Lisa, men måste man så måste man...). Hon satt snällt på en stol och ritade hus och skrev C H A R L O T T E. Stackars Charlotte som har fått sparken på grund av arbetsbrist. Känns orättvist, det första "offret" för finanskrisen som jag känner är inte någon högtflygande bankman eller framstående företagsledare, utan en ödmjuk och duktig hudterapeut som lämnat hemstaden flera hundra mil bort för sitt första jobb i en ny spännande region - som hon tvingas lämna sex månader senare utan större hopp om att hitta nytt inom den närmsta framtiden.

Jag påpekade att det ska mycket till innan jag slutar vaxa benen, men tyvärr kan hon inte leva med bara mig som kund...

Sedan blev det lunch med pappa - Lisa insisterade på att vi alla skulle äta samma sak, men vi förhandlade oss till att om hon fick glass till efterrätt så fick vi äta vad vi ville, och slapp tallrikar med Dora-mönster.

Under eftermiddagen insåg jag två, relativt viktiga, saker.

Det första var att mina barn har oerhört mycket leksaker (av vilka vi själva har köpt oerhört få).

Detta insåg jag efter att ha tillbringat ett antal timmar på en leksaksavdelning på ett stort varuhus (typ NK), och börjat fundera över vad barnen skulle kunna önska sig i julklapp som de inte redan har. Listan blev ganska tom. Lisa gick runt i hyllorna och sa "jag vill ha den och den och den och den" utan att ha en aning om vad det var, och sedan tillbringade hon en timma med en "Barbie Camping Car" med inbyggd Jaccuzzi. Ska man behöva köpa den i brist på andra förslag? Jag blev hastigt deprimerad över konsumtionssamhället och tog ett inre beslut att skänka mer pengar till barnen i Afrika. Och att vara mer bestämd med begränsningar på julklappar, särskilt som barnen har sina födelsedagar i januari och februari.

Det andra var att Lisa, trots sina snart fyra år, fortfarande inte tycker det är roligt att shoppa kläder. Inte ens till sig själv! Däremot är det väldigt roligt att springa mellan klädställningar, möblera om i hårspänneshyllan och skrika "varför säger du inte hej" till folk som åker rulltrappa. Jag fick muta med fika för att få henne att prova en skjorta. Och hota med indragen efterrätt för att hon skulle vänta i kassan. Och kom ut från HM med 50% av behoven. Men genomsvettig. Och det var bara en unge...

Fullkomligt slutkörda åkte vi sedan hem till Aga och Victor. Då kom en överraskning; Victor var faktiskt gladare över att se Lisa än Mamma. Det ska man väl se som positivt, men jag fick ju inte ens en puss innan han kröp iväg och började klänga på Lisa...

Dansa dansa...

En andra överraskning var att både Aga och Victor hade tyckt det var jättetråkigt att inte ha Lisa hemma - jag som trott att det skulle vara skönt för dem att ha det lite lugn och ro fick tji igen.

Men Victor hade varit ganska rolig under dagen. Han har precis lärt sig att peka på lampan när man frågar var den är, och han tycker det är så roligt att peka på den att de flesta frågor under dagen fått det mimade svaret: Dääääär är lampan. Men sin lilla bestämda min och snörpta mun, och peka med hela armen. Vill du ha vatten? - Där är lampan. Vill du ha mer mat? - Där är lampan. Var är Lisa? - Där är lampan. Jag ger mig sjutton på att han vet att han är busig...

Senare på kvällen ringde någon och erbjöd mig ett jobb jag inte vill ha (inte just nu iallafall... tror jag...). Det kommer antagligen inte förändra något i mitt liv, men det känns ändå skönt att veta att man är uppskattad och fortfarande ansedd som någorlunda kompetent, trots att man alltid sätter familjen i första hand och känner sig mer som mamma än som ... tja någonting annat egentligen.

Somnade i soffan efter att barnen lagt sig snällt och maken hällt upp ett stort glas rött.

Det hade varit en ganska intressant dag.