På morgonen när vi tog bilen upp i bergen frågade Lisa varför inte Victor fick följa med. Och föreslog sedan att "Nästa gång kan Victor följa med dig och jag kan vara hemma med Aga" (vår polska nanny).
Sedan fick Lisa följa med mig och vaxa benen (ja jag vet att dagen skulle egentligen vara för Lisa, men måste man så måste man...). Hon satt snällt på en stol och ritade hus och skrev C H A R L O T T E. Stackars Charlotte som har fått sparken på grund av arbetsbrist. Känns orättvist, det första "offret" för finanskrisen som jag känner är inte någon högtflygande bankman eller framstående företagsledare, utan en ödmjuk och duktig hudterapeut som lämnat hemstaden flera hundra mil bort för sitt första jobb i en ny spännande region - som hon tvingas lämna sex månader senare utan större hopp om att hitta nytt inom den närmsta framtiden.
Det första var att mina barn har oerhört mycket leksaker (av vilka vi själva har köpt oerhört få).
Det andra var att Lisa, trots sina snart fyra år, fortfarande inte tycker det är roligt att shoppa kläder. Inte ens till sig själv! Däremot är det väldigt roligt att springa mellan klädställningar, möblera om i hårspänneshyllan och skrika "varför säger du inte hej" till folk som åker rulltrappa. Jag fick muta med fika för att få henne att prova en skjorta. Och hota med indragen efterrätt för att hon skulle vänta i kassan. Och kom ut från HM med 50% av behoven. Men genomsvettig. Och det var bara en unge...
Dansa dansa...
En andra överraskning var att både Aga och Victor hade tyckt det var jättetråkigt att inte ha Lisa hemma - jag som trott att det skulle vara skönt för dem att ha det lite lugn och ro fick tji igen.
Men Victor hade varit ganska rolig under dagen. Han har precis lärt sig att peka på lampan när man frågar var den är, och han tycker det är så roligt att peka på den att de flesta frågor under dagen fått det mimade svaret: Dääääär är lampan. Men sin lilla bestämda min och snörpta mun, och peka med hela armen. Vill du ha vatten? - Där är lampan. Vill du ha mer mat? - Där är lampan. Var är Lisa? - Där är lampan. Jag ger mig sjutton på att han vet att han är busig...
Senare på kvällen ringde någon och erbjöd mig ett jobb jag inte vill ha (inte just nu iallafall... tror jag...). Det kommer antagligen inte förändra något i mitt liv, men det känns ändå skönt att veta att man är uppskattad och fortfarande ansedd som någorlunda kompetent, trots att man alltid sätter familjen i första hand och känner sig mer som mamma än som ... tja någonting annat egentligen.
Somnade i soffan efter att barnen lagt sig snällt och maken hällt upp ett stort glas rött.
Det hade varit en ganska intressant dag.
3 kommentarer:
Ja, svenska var ju inte fel även om man fick lite övning i sin gamla skolengelska på din blogg. Lisa är verkligen lik dig till utseendet! Konstigt det där med syskon (jag som enda barnet upphör inte att förundras), de kan nästan inte leva utan varann. Det är lättare med två än en uttråkad 1-år-och-4-månader-trotsa-mamma-genom-att-öppna-alla-skåp-och-annat-jag-inte-får-kille-när-syster-är-på-dagis... Att flyga ensam till Finland med båda som jag snart ska göra känns mer självklart än att ta med bara en. Kram!
Folk pa jobbet tittar valdigt konstigt pa mig och chefen klappade pa axeln och fragade om jag ar ok, for jag skrattar sa jag grater nar jag forestaller mig hur Lisa skriker pa folk i rulltrappan. Gud sana har fnitter-anfall ar bra mycket roligare nar du och jag dricker vin an nar jag maste vara serios pa jobbet!
Kul att man kan bidra till att göra dagen lite roligare :-)
Ska vi dricka vin pà juldagen?
Skicka en kommentar