1.7 kilo

väger krabaten nu (jag får inte säga Maggie för maken längre för han är rädd för att det blir en pojke med personlighetsstörningar som kommer ut).

3D-bilden visar pappas mun och mammas näsa.
- Nämen oj, sa Lisa, nu ser det ju ut som en riktig bebis!
- It's a boy! hojtade Victor.

Själv väntar jag på att vem det nu är ska flytta sig lite neråt i magen så att jag kan börja andas normalt igen. Men än så länge virvlar de där 1.7 kilona runt ganska bra där inne, särskilt till Trygga Räkan och Smurfarna. Och förresten, är det inte en myt det där att de rör sig mindre mot slutet? Jag hade aldrig känslan av att mina lugnade ner sig. Lek du, jag kan andas senare.