Lisa lär sig

I ungefär två år har jag frågat Lisa om hon inte vill gå i simskola.

Och fått bestämda nej och huvudskakningar till svar.

Vi har oregelbundet gått till varma sköna bassängen på sportklubben.

Och hon har simmat och simmat med sina armringar, och nu det senaste med en sådan där lång frigolit-bit (en "frite" som man säger på franska, från pommes frites såklart)

Med förskolan gick de och simmade under våren, och hon blev mycket säkrare i vattnet, men ville inte släppa friten.

Och ville inte gå i simskola.

Vi brukar kika på dem, de andra barnen som lär sig samtidigt som vi badar.

Men Lisa är inte intresserad.

I söndags var vi tillbaka i bassängen, efter ett uppehåll sedan före jul någon gång.

Ett par dagar innan hade jag återigen frågat om simskola, när jag hörde att Lisas bäste kompis går på måndagar, i en grupp med bara tre barn.

Nej tack sade Lisa då igen.

Och så i söndags, när jag hade fullt sjå med att hålla ordning på SjöVilde Victor, så ropade Lisa: Titta mamma vad jag kan!

Hon hade slängt friten och kastade sig framåt i vattnet.

Och simmade.

4-5 långa fina armtag, innan hon satte ner fötterna.

...

...

Och där stod jag med tårar i ögonen och blev så stolt att jag för några ögonblick glömde av att känna mig dum.

Bentekniken får vi träna lite på torra land.

Men vad gör det när armarna rör sig som de ska.

Och det är så hon fungerar, vår Flisa. Hon lär sig saker som hon själv vill, när hon vill. Hon vaknar en morgon och säger: Mamma nu kan jag cykla. Hon kommer med en bok och säger: Nu ska jag läsa för dig.

Lennart Bornäs hade nog ganska rätt när han sade: Jag kan inte lära er något. Jag kan bara hjälpa er att lära er.