Kalas

Imorgon ska Lisa ha sex-årskalas för sina kompisar.

22 mer-eller-mindre-sexåringar inbjudna, varav 2  inte kunde komma.

 

Dekoration att sätta upp, bord att duka.

Prinsess-sminkning för de som vill, Lekar, Chokladtårta, Lekar, Presentöppning, 21 godispåsar att dela ut.

Städning städning.

Huh.

 

Men, vänta lite nu.

Hur var det nu igen?

Vad var det jag skulle göra?

Just det ja.

 

Klä på mig.

Klä på Lisa.

Klä på Victor.

Se till att Greg har kläder på sig.

Vara i tid.

Le.

Säga hej och välkomna.

Ha roligt.

Samla ihop presenterna.

Åka hem.

 

Först tyckte jag Gregs idé att ordna kalaset på sportklubben var dålig.

Eller tråkig snarare.

Opersonligt liksom.

Som att vi inte kunde själva.

Och min gräddtårta då???

Och så mycket pengar det kostar!

 

Men ju närmare vi kom, och helgplaneringen fylldes upp med ponnyridning, och två andra kalas, och man har ont i huvet, och måste tvätta, och vill nån gång ibland säga Ja till honom som ALLTID frågar Mamma kan du Leka Med Mig?

Och när man inser på torsdagkvällen att GODISPåSARNA, DE INGåR VäL äNDå INTE och När *ç%& ska jag köpa dem?

Och man ringer och frågar och får svaret att Jo Då

Då blev det faktiskt en bra idé; en fantastisk idé; kanske åRETS BäSTA IDé

Och de där pengarna, i timlön beräknat, blir faktiskt inte så mycket

Utan väl investerade

Och jag kan åka på ponnyridningen

äta lunch

och kanske till och med sminka mig det här året

innan gästerna kommer

och sedan åka på nästa kalas medan någon annan städar

 

VäLKOMNA På KALAS!