Victor som räknade till fem såklart!
Wan - to - tji - få - FAJV
Nu då?
Japp, samme lille kille som räknade på engelska
Sen kommer såklart:
öhn - dö - toa - kat - cänk
Med många bravo-rop och pussar från Lisa, som tränar och tränar och tränar lillebror.
Det är mycket lek nu, mellan de där två. Mycket skrik och bråk också såklart, men däremellan gapskratt och flams och bus och lärande. Titta här Victor, Gör så här Victor, Kom här Victor. Och Victor tittar, och gör och kommer. Och gör på sitt eget sätt, men så gärna så gärna med Lisa. Det är så att jag tänker att Lisa måste varit så ensam som var alldeles själv? Men jag vet ju att hon gjorde ju så mycket likadant. Som det här med processer, som Victor är inne i nu.
I köket: Stänga - öppna - ta ut - ställa in - plocka ut - ställa upp - snurra på knapparna - och så börja om igen.
Med dockorna: Lägga i sängen - lägga på täcket - ta av täcket - ta upp - mata - krama - lägga tillbaka - ta upp - lägga på golvet - skälla lite - och så börja om igen.
Med bilen: Köra fram och tillbaka - parkera - kliva av - skruva lite på ratten - lyfta på sätet - sticka ner handen och snurra lite - lägga ner sätet - skruva lite på ratten - lyfta på sätet igen - låtsas ta upp något. Och så vidare.
Det är fascinerande att observera. Så inrutat, automatiskt, självklart. Frustrerande också, när maten kallnar och man önskar att han var färdig någon gång. Irriterande nästan, tills man inser att man själv många gånger måste vara tusen gånger mer irriterande, med "jag ska bara diska först" "jag ska bara hänga upp tvätten / ta in posten / laga mat först". Hur en stor del av vardagen består av just processer, och alldeles för lite improvisation. Så jag försöker låta honom hållas, när han gör som vi. Det går ju heller inte göra annat när han säger "Okej mamma, mim omma. àka bil zörst, zen mim omma, okej?" (=ok mamma, jag kommer. åka bil först, sen jag kommer)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar