Varför säger de så konstiga saker

de där 4^3/4 -åringarna?

Gårdagens höjd/låg/punkter var:

 

- Jag vill äta bajs

- Jag ser inte pappa i garaget. Han är nog död.

 

Jag reagerar instinktivt och säger:

- Men Lisa så får man inte säga…

- Varför då?

- För det låter ju hemskt. Vi vill ju inte att det ska hända, eller hur?

- Nä

- Nä då ska man inte säga det heller

- Varför då? Varför får man inte säga så?

Hur fortsätter man en sådan här diskussion? Jag insåg att jag var inne på fel spår. Men hur växla om till rätt?

Freud? Piaget? Moster Maria?

 

Senare kom  frågorna igen: Varför dog Vanessas mamma? Fick hon huvudet under vattnet? Var är hon nu? Kan hon andas? Kommer Gud dö?

Det där med att själen flyger till himlen och lever lycklig, medan kroppen stannar orörlig på jorden, det går inte hem. Jag märker att hon tänker att antingen kan man väl andas eller så kan man inte.

 

Jag får nog gräva fram mina psykologi-böcker från gymnasiet, och kanske från socialpsykologin…

Det får mig att tänka på när jag intervjuade mina småkusiner, de var väl tre-fyra-fem någonting, för ett psykologi-projekt i gymnasiet där vi skulle prata om hur saker har fått sina namn och varför. Det är väl Piaget som forskade mycket i det?

Tänk om jag kunde hitta anteckningarna från det; även om det inte hjälper mig att prata om döden med Lisa borde det iallafall ge några leenden och kanske lite igenkännande…