"Och när ska jag dö då?" undrade Lisa i den där diskussionen igår kväll.
Jag drog efter andan och tänkte skärp dig nu, andas djupt, se normal ut.
Eftersom som frågan ställts på svenska, till mig, kunde jag inte be maken med ögonen att svara. Däremot tittade han uppmuntrande, mjukt på mig som för att säga du fixar det här.
"Du?" sade jag och log mot Lisa. "Du kommer dö när du blir jättegammal. Alla människor dör ju någon gång, när kroppen blir så gammal så den inte orkar leva längre"
"Lika gammal som Lalla?"
"Nä ännu äldre. Över hundra år"
Lisa höjde på ögonbrynen med ett tvivelaktigt leende. Maken fyllde i, på svenska.
"Hörde du Lisa, över hundra år! Och nu är du bara fura"
Plötsligt skrattade vi alla. Jag insåg att jag inte hade några tårar i ögonen, och ingen panik-känsla i bröstet. Det var faktiskt okej att prata om det med Lisa. Hon tog det naturligt, och det blev naturligt.
Maken skickade en blick som sade Du ser, det gick ju bra.
Och jag tror att jag kan bli förlåten den lilla halvlögnen det faktiskt är att svara att man vet när någon ska försvinna. Den osäkerheten kan det väl inte vara rätt att sätta i en fyraåring?
2 kommentarer:
Åååå, Hilda frågade om guds änglar när vi läste Madicken och jag fick ett stort styng i hjärtat när hon ville hälsa på dem... hemska tanke. jag är uppriktigt orolig för att frågan kommer upp igen:) men ni verkar ta det väldigt bra, det där med döden. Fura - ha ha!
Ja, han har söt accent så :-)
Det är svårt att få till det rätt det där med himlen. Ett tag pratade jag om det som något fint och trevligt - och då tror de ju att det är bra att dö...
Nåja, men lär så länge man lever...
Skicka en kommentar