Ha!

Jag sade ju det! Gårdagens föreställning var helt obegriplig. Och dessutom långtråkig. Fast på fackspråk heter det tydligen Repetitionskomedi. Det hör till genren sade maken. Jaha ja. Jag höll emot länge länge och försökte att inte snegla på klockan, för så gör man säkert inte. Men jag hittade en strategi och tog det i olika steg. Först dra upp tröjärmen lite diskret. Sedan vinkla armen lite. Och så vänta tills det blev tillräckligt ljust på scenen - NU. Jag blev nästan irriterad; klockan var tio över åtta och de hade sagt att det skulle hålla på till åtta bara!!!

Så här var det:

Första kvarten: Två kvinnorna runt 45 står i svarta trosor och långärmade t-shirtar på scenen, bakom en mikrofon. De låtsas gråta oavbrutet i 15 minuter, med olika ljud, snyftningar och miner. Ibland går de bort och trängs på en fåtölj. Ibland trillar de från fåtöljen. Men gråter gör de.

Andra kvarten: Scenen är nu ett svart hav (iallafall var det så jag tolkade det, det låg en massa svarta tygstycken på golvet). Kvinnorna springer runt lite, dansar lite "löjligt". Sedan tar den ena upp en lång planka och bär på axeln. Hon går fram och tillbaka över scenen, vänder sig åt olika håll, så att hon hela tiden smäller till den andra i huvudet med plankan (jag antar att den var i frigolit). Den andra kvinnan ramlar i olika ställningar, vrider och vänder sig, reser sig sedan upp igen bara för att få en ny smäll. En kvart ungefär.

Tredje kvarten: Kvinnorna har nu tagit på sig svarta mysbyxor till svarta linnen, och höga svarta stövlar. Det står en pall och en fåtölj bland tygstyckena. Kvinnorna drar oavbrutet byxorna upp över knäna och ner igen, upp ner upp ner. De använder sig av pallen och fåtöljen för att hitta olika ställningar för sin mini-striptease. Upp ner upp ner.

Fjärde kvarten + 10 minuter: Kvinnorna står nu bredvid varandra på varsin hög pall. De pratar i munnen på varandra, om hur kvinnor är, kan vara, bör vara, skall vara, vill vara... Det här är den bästa biten, och jag måste erkänna att jag nästan log vid något tillfälle. Men tvåpartsmonologer är ganska tröttsamt att lyssna på när det varar för länge. Så tyvärr, inte ens den här delen fick godkänt.

Repetitionskomedi.

Nästa gång jag går ut så får det vara antingen för den brasilianska gruppen Explose, som gör helt fantastiska dansföreställningar, eller den där danska koreografen som vi såg i Lyon för några år sedan.

Annars nöjer jag mig med Lisas dansföreställningar. De riskerar iallafall inte att bli repetitiva.