önskelistor

Kommer att uppdateras allteftersom!

Lisa:
* Bokmärken med album
* Almanacka, en sådan där man drar av en lapp för varje dag
* Hello Kitty-tallrikar
* Gungställning att ha i morfars trädgård
* Pysselbok, gärna på engelska också
* Fem myror är fler än fyra elefanter - dvd (om det finns? men det måste det väl göra?)

Victor:
* Bilbana
* Någon leksak där man stoppar små saker i något stort

Fia:
* Halsduk
* Silverkedja med berlock
* Mamma Mia-dvd
* Engelska pocketböcker (av engelskspråkiga författare)

Greg:
* överraskning
* Jag vet att det är ett idiotiskt svar men kan inte hållas ansvarig för detta. Tar gärna emot alla slags tips, eftersom jag även måste hitta på något till 35-årsdagen den 21 december (jippijaj)

Snö!

Så kom det äntligen lite snö!

Stackars Lisa var sjuk och kunde inte göra som Ella, dvs snabbt springa ut och göra änglar, snöbollar och en liten gubbe, innan morgonsolen smälte bort det vita täcket.
Victor fick solidariskt hålla sig inne också.
Men nu vet de hur de ska göra nästa gång!

Höstlöv, äppelkinder och blomjord

Vi har haft tur med vädret den senaste tiden. På något vis lyckas de flesta onsdagar vara soliga så att vi kan vara ute och promenera. Lisas vanliga lek, att dra sig långt efter oss och sedan springa ikapp och så ska jag sträcka ut armarna och fånga henne och snurra, har blivit lite farligare med alla våta löv som ligger på marken, men hittills har hon faktiskt klarat sig utan att ramla. När jag sade till henne "vilka fina äppelkinder du får när vi är ute" så tittade hon fundersamt på mig och jag väntade mig en kommentar i stil med "jag har inte alls äpplen på mina kinder". Men Lisa tippade huvudet på sned och så sade hon: "Du har också fina äppelkinder mamma". Lustigt hur det kunde kännas som den finaste komplimangen på länge?

Victor är också på hösthumör. Han ser som sin viktigaste uppgift för tillfället att plantera om våra gröna växter. Bäst att smaka på jorden också för att försäkra sig om att den är tillräckligt näringsrik. Eller är det kanske hans sätt att visa att han inte får tillräckligt med mat? Hans äppelkinder och bull-lår talar dock emot det...
Victor hjälper även till att storstäda köksskåpen. Ut med allting på golvet, fort fort. Och så slicka på allting. I ett försök att vara pedagogisk gjorde jag iordning ett skåp som skulle vara "hans", ungefär som lådan Lisa hade när hon var liten. Jag puttade konservburkar och och tomatsåser allra längst in, och ställde sedan hållbara plastburkar, lock, vispar och annat som jag ansåg skojigt att pilla med för en 10-månaders längst fram. Sedan hämtade jag Victor från blomkrukan och satte honom stolt framför skåpet: öppna ska du få se vad mamma har gjort! Victor ställde sig upp, öppnade skåpet och tittade förvånat på det nya innehållet. Efter några sekunders betänketid satte han snabbt och metodiskt igång att kasta ut burkar och andra fånigheter, utan att ägna dem en blick. Sedan böjde han sig så långt in han kunde, med huvudet inne i skåpet, fick tag i det han ville, och satte sig nöjt ned på golvet och började tugga på tomatsåspaketen.
Så svaret på Stinas fråga är: Victor önskar sig: Blomjord, gröna blad, och tomatsås (i Tetrapak).

Fransos-varning!

Vi pratade om önskelistor idag på lunchen. Jag funderade på om man inte kunde hitta automatiskt genererade önskelistor på Internet, typ man fyller i kön och ålder på barnet och så kan man klicka bort det man redan har, och sedan bara printa till familjen!
Greg svarade: Eller iallafall kanske vi kan lägga ut önskelistan på nätet; ville inte du göra en blogg förresten?
Där var jag ju så illa tvungen att erkänna att det var redan gjort. Nu måste jag bara undvika att lämna ifrån mig adressen :-)

En minuts tankar

Såg av en händelse en blogg som heter "the one minute writer". Det kanske skulle passa mig som är så dålig på att uppdatera. Men hur intressant kan det bli på en minut? Klara färdiga gå:

Det här tänker jag på idag:
Varför måste Victor gråta när jag går hemifrån på morgonen?
Visst är Lisa söt när hon säger: Varför måste jag blåsa håret? är det för att jag inte ska bli ömtålig?
När kommer Greg se att jag klippte Lisas lugg igår och att den blev alldeles sned? (och kort!)
Hur ska jag hinna göra färdigt alla mina projekt innan jul?
Hur ska vi få med oss alla julklappar hem till Sverige? Och sen tillbaka?
Vad ska jag köpa till Greg i födelsedagspresent?
Hur kunde jag glömma att köpa McFlurry på vägen tillbaka från lunchen?
Varför måste Calvin Kleins underkläder vara så dyra?
När kommer snön?
Kan Victor åka pulka i sin overall med knappar istället för dragkedja?

Det där tog väl bra mycket mer än en minut. Och blev inte särskilt intressant. Principen kanske är att man ska förbereda sig en halv dag på hur man ska kunna vara så intressant som möjligt under en minut.
Eller så har det inte alls med att vara intressant att göra.

Victor - en framtida körledare? (L)

Hej på er!

I söndags var vi 87 personer i det lilla kapellet där svenska kyrkan firar sina gudstjänster i Geneve - de som var här på dopet inser snabbt att det var ganska trångt. Publikrekord var det sade en farbror som varit med länge - det var ju kul att få vara med om det! Mamma och Victor och jag snodde sista sittplatsen, en liten pall alldeles framme vid pianot, och de som kom efter oss fick stå. Men vi hade väldigt trevligt allesammans och sjöng flera sånger som jag kunde, som Måne och Sol och Vi Sätter Oss i Ringen, och läste Gud Som Haver. Och Prästen Per sade att för att det var Fars Dag så måste man ge presenter till sina pappor så alla barn fick chokladhjärtan att ge (en att äta upp själv och en att ge bort). Vår pappa var ju hemma och städade...

Det var en barnkör i kyrkan också, och när dom drog igång en lite rockigare låt så blev Victor alldeles jätteglad och började hoppa i mammas knä. Han viftade med armarna precis som körledaren och sa aaahhh aaahhh. Under hela gudstjänsten satt han annars väldigt snällt i mammas knä och tittade förundrat på Per, som var alldeles bredvid oss. Så lugn och snäll brukar han inte vara hemma, men det är ju bra att han uppför sig ordentligt i kyrkan tycker jag. Jag satte mig på golvet en stund och pillade på mina skor.

När det var färdigt i kyrkan fikade vi med bullar och pepparkakor. Jag frågade mamma flera gånger om inte mina tänder skulle gå sönder om jag åt för många pepparkakor, hon brukar ju säga det när jag vill äta för mycket sötsaker, men tydligen gick det bra med pepparkakor och jag tyckte hon mumlade något om snälla barn?? Hon tyckte väl att jag var snäll som frågade.

Om inte Victor blir körledare kanske han vill jobba i affär, för han tycker det är väldigt roligt att leka med burkarna i köket. Han har lärt sig att öppna skåpen nu, och så kastar han allt på golvet så fort han kan. Jag brukar säga till honom att han inte får, men han bara skrattar.

Vår roligaste lek just nu är att "klänga": jag lägger mig på rygg på golvet och så kommer Victor och klänger på mig och kramas och vill äta mig. Oftast drar han mig i håret också, och ibland slutar det med att jag skriker på mamma så hon får komma och dra loss Victor och trösta mig. Om jag gråter så gråter ofta Victor också. Vi börjar bli ganska solidariska faktiskt, man får ju hålla ihop mot dom där tråkiga vuxna!

Puss på er från Lisa!

En intressant dag

I fredags tog jag ledigt för att tillbringa dagen med Lisa. På torsdagkvällen frågade jag henne: Om du får bestämma vad vi ska göra imorgon, vad vill du göra då? Lisa svarade, utan alltför mycket betänketid: "gå till kyrkan". Efter förklaringen att kyrkan är stängd på fredagar men med löfte om att gå på söndag istället, tyckte hon väl att liten vandring i bergen, lunch med pappa, och shopping, var ett hyfsat alternativ. Lunch med pappa på sta'n verkade vara det som lockade mest, och pappa fick försäkra ett antal gånger under kvällen att han skulle äta med oss, i Geneve, och att vi skulle äta pasta med kött.

På morgonen när vi tog bilen upp i bergen frågade Lisa varför inte Victor fick följa med. Och föreslog sedan att "Nästa gång kan Victor följa med dig och jag kan vara hemma med Aga" (vår polska nanny).

Hmm ok.

Det var dimmigt, och vi hittade kanske inte det mest ideala vandringsområdet efter flera dagars regn, men vi såg iallafall två kor med klockor och en stor grävmaskin, så det får räknas som lyckat.

Sedan fick Lisa följa med mig och vaxa benen (ja jag vet att dagen skulle egentligen vara för Lisa, men måste man så måste man...). Hon satt snällt på en stol och ritade hus och skrev C H A R L O T T E. Stackars Charlotte som har fått sparken på grund av arbetsbrist. Känns orättvist, det första "offret" för finanskrisen som jag känner är inte någon högtflygande bankman eller framstående företagsledare, utan en ödmjuk och duktig hudterapeut som lämnat hemstaden flera hundra mil bort för sitt första jobb i en ny spännande region - som hon tvingas lämna sex månader senare utan större hopp om att hitta nytt inom den närmsta framtiden.

Jag påpekade att det ska mycket till innan jag slutar vaxa benen, men tyvärr kan hon inte leva med bara mig som kund...

Sedan blev det lunch med pappa - Lisa insisterade på att vi alla skulle äta samma sak, men vi förhandlade oss till att om hon fick glass till efterrätt så fick vi äta vad vi ville, och slapp tallrikar med Dora-mönster.

Under eftermiddagen insåg jag två, relativt viktiga, saker.

Det första var att mina barn har oerhört mycket leksaker (av vilka vi själva har köpt oerhört få).

Detta insåg jag efter att ha tillbringat ett antal timmar på en leksaksavdelning på ett stort varuhus (typ NK), och börjat fundera över vad barnen skulle kunna önska sig i julklapp som de inte redan har. Listan blev ganska tom. Lisa gick runt i hyllorna och sa "jag vill ha den och den och den och den" utan att ha en aning om vad det var, och sedan tillbringade hon en timma med en "Barbie Camping Car" med inbyggd Jaccuzzi. Ska man behöva köpa den i brist på andra förslag? Jag blev hastigt deprimerad över konsumtionssamhället och tog ett inre beslut att skänka mer pengar till barnen i Afrika. Och att vara mer bestämd med begränsningar på julklappar, särskilt som barnen har sina födelsedagar i januari och februari.

Det andra var att Lisa, trots sina snart fyra år, fortfarande inte tycker det är roligt att shoppa kläder. Inte ens till sig själv! Däremot är det väldigt roligt att springa mellan klädställningar, möblera om i hårspänneshyllan och skrika "varför säger du inte hej" till folk som åker rulltrappa. Jag fick muta med fika för att få henne att prova en skjorta. Och hota med indragen efterrätt för att hon skulle vänta i kassan. Och kom ut från HM med 50% av behoven. Men genomsvettig. Och det var bara en unge...

Fullkomligt slutkörda åkte vi sedan hem till Aga och Victor. Då kom en överraskning; Victor var faktiskt gladare över att se Lisa än Mamma. Det ska man väl se som positivt, men jag fick ju inte ens en puss innan han kröp iväg och började klänga på Lisa...

Dansa dansa...

En andra överraskning var att både Aga och Victor hade tyckt det var jättetråkigt att inte ha Lisa hemma - jag som trott att det skulle vara skönt för dem att ha det lite lugn och ro fick tji igen.

Men Victor hade varit ganska rolig under dagen. Han har precis lärt sig att peka på lampan när man frågar var den är, och han tycker det är så roligt att peka på den att de flesta frågor under dagen fått det mimade svaret: Dääääär är lampan. Men sin lilla bestämda min och snörpta mun, och peka med hela armen. Vill du ha vatten? - Där är lampan. Vill du ha mer mat? - Där är lampan. Var är Lisa? - Där är lampan. Jag ger mig sjutton på att han vet att han är busig...

Senare på kvällen ringde någon och erbjöd mig ett jobb jag inte vill ha (inte just nu iallafall... tror jag...). Det kommer antagligen inte förändra något i mitt liv, men det känns ändå skönt att veta att man är uppskattad och fortfarande ansedd som någorlunda kompetent, trots att man alltid sätter familjen i första hand och känner sig mer som mamma än som ... tja någonting annat egentligen.

Somnade i soffan efter att barnen lagt sig snällt och maken hällt upp ett stort glas rött.

Det hade varit en ganska intressant dag.

Swedish please!

Efter ett ambitiöst försök att göra bloggen tillgänglig för diverse internationella vänner och familjemedlemmar, så har jag nu insett att trots att jag känner mig någorlunda bekväm med engelskan, så blev språket platt och tråkigt (ungefär som mitt hår denna torsdagsmorgon).

Dessutom är det svårt att omvandla små sötingsuttryck till engelska...

Så nu får eventuella utländska besökare nöja sig med att titta på bilderna, eller lära sig svenska!

(och jag sätter press på mig att skriva språkligt intressanta inlägg :-)