Nu går han snart... (L)

Ivrigt påhejad och tränad av mig, så kan han nog snart gå alldeles själv Vicke boy.
Jag brukar hålla honom i händerna och gå omkring, det tycker han är så roligt!
Imorgon ska vi flyga till Sverige på jullov, oj vad jag längtar!
Igår kom tomten till skolan på förhandsvisning, och jag fick en skojig bok
och tomten fick en stor puss! Ser du mormor, jag är inte rädd för tomten längre!!
Jag hoppas att jag får ta med mig mina Astrid Lindgren-Julfilmer som jag fick av Stina till Sverige, jag tittar om och om igen på när Ronja fastnar med foten och rumpnissarna kommer.
Och så hoppas jag att det blir snö i Sverige så att vi kan göra snögubbar!

Lisa fotograf

Häromdagen fick jag låna mammas kamera. Det var jätteroligt och faktisk ganska lätt att ta kort. Min första modell var såklart Victor, men han ville inte alltid stå still så jag fick springa efter honom. Här kommer delar av resultatet: (mamma hälsar att hon inte har fuskat med några bilder, de är precis som jag tog dem!)

Hallå Victor var är du?

Vad är det som blixtrar?

Vad håller du på med syrran?

Titta vad fint det blev till slut, med Victor i mitten!

Lisa-dialoger

I nattningsproceduren ingår Trygga Räkan. Ni vet: "Stjärnan ej på himlafästet..."
När vi var färdiga ikväll sade Lisa: Du mamma, jag skulle vilja gå på den där himla festen någon gång!

Igår var vi ute och gick och passerade en hög mur med någon slags klängväxt. Lisa stannade och tittade på det gröna och sade efter en stund: Mamma när kommer bananerna? Mamma svarade att det var nog inget bananbuske det där, Nähä sa Lisa men kanske vindruvor då? Inga vindruvor heller sade mamma, det blir nog bara blommor till våren. Vad tråkigt.

önskelistor

Kommer att uppdateras allteftersom!

Lisa:
* Bokmärken med album
* Almanacka, en sådan där man drar av en lapp för varje dag
* Hello Kitty-tallrikar
* Gungställning att ha i morfars trädgård
* Pysselbok, gärna på engelska också
* Fem myror är fler än fyra elefanter - dvd (om det finns? men det måste det väl göra?)

Victor:
* Bilbana
* Någon leksak där man stoppar små saker i något stort

Fia:
* Halsduk
* Silverkedja med berlock
* Mamma Mia-dvd
* Engelska pocketböcker (av engelskspråkiga författare)

Greg:
* överraskning
* Jag vet att det är ett idiotiskt svar men kan inte hållas ansvarig för detta. Tar gärna emot alla slags tips, eftersom jag även måste hitta på något till 35-årsdagen den 21 december (jippijaj)

Snö!

Så kom det äntligen lite snö!

Stackars Lisa var sjuk och kunde inte göra som Ella, dvs snabbt springa ut och göra änglar, snöbollar och en liten gubbe, innan morgonsolen smälte bort det vita täcket.
Victor fick solidariskt hålla sig inne också.
Men nu vet de hur de ska göra nästa gång!

Höstlöv, äppelkinder och blomjord

Vi har haft tur med vädret den senaste tiden. På något vis lyckas de flesta onsdagar vara soliga så att vi kan vara ute och promenera. Lisas vanliga lek, att dra sig långt efter oss och sedan springa ikapp och så ska jag sträcka ut armarna och fånga henne och snurra, har blivit lite farligare med alla våta löv som ligger på marken, men hittills har hon faktiskt klarat sig utan att ramla. När jag sade till henne "vilka fina äppelkinder du får när vi är ute" så tittade hon fundersamt på mig och jag väntade mig en kommentar i stil med "jag har inte alls äpplen på mina kinder". Men Lisa tippade huvudet på sned och så sade hon: "Du har också fina äppelkinder mamma". Lustigt hur det kunde kännas som den finaste komplimangen på länge?

Victor är också på hösthumör. Han ser som sin viktigaste uppgift för tillfället att plantera om våra gröna växter. Bäst att smaka på jorden också för att försäkra sig om att den är tillräckligt näringsrik. Eller är det kanske hans sätt att visa att han inte får tillräckligt med mat? Hans äppelkinder och bull-lår talar dock emot det...
Victor hjälper även till att storstäda köksskåpen. Ut med allting på golvet, fort fort. Och så slicka på allting. I ett försök att vara pedagogisk gjorde jag iordning ett skåp som skulle vara "hans", ungefär som lådan Lisa hade när hon var liten. Jag puttade konservburkar och och tomatsåser allra längst in, och ställde sedan hållbara plastburkar, lock, vispar och annat som jag ansåg skojigt att pilla med för en 10-månaders längst fram. Sedan hämtade jag Victor från blomkrukan och satte honom stolt framför skåpet: öppna ska du få se vad mamma har gjort! Victor ställde sig upp, öppnade skåpet och tittade förvånat på det nya innehållet. Efter några sekunders betänketid satte han snabbt och metodiskt igång att kasta ut burkar och andra fånigheter, utan att ägna dem en blick. Sedan böjde han sig så långt in han kunde, med huvudet inne i skåpet, fick tag i det han ville, och satte sig nöjt ned på golvet och började tugga på tomatsåspaketen.
Så svaret på Stinas fråga är: Victor önskar sig: Blomjord, gröna blad, och tomatsås (i Tetrapak).

Fransos-varning!

Vi pratade om önskelistor idag på lunchen. Jag funderade på om man inte kunde hitta automatiskt genererade önskelistor på Internet, typ man fyller i kön och ålder på barnet och så kan man klicka bort det man redan har, och sedan bara printa till familjen!
Greg svarade: Eller iallafall kanske vi kan lägga ut önskelistan på nätet; ville inte du göra en blogg förresten?
Där var jag ju så illa tvungen att erkänna att det var redan gjort. Nu måste jag bara undvika att lämna ifrån mig adressen :-)

En minuts tankar

Såg av en händelse en blogg som heter "the one minute writer". Det kanske skulle passa mig som är så dålig på att uppdatera. Men hur intressant kan det bli på en minut? Klara färdiga gå:

Det här tänker jag på idag:
Varför måste Victor gråta när jag går hemifrån på morgonen?
Visst är Lisa söt när hon säger: Varför måste jag blåsa håret? är det för att jag inte ska bli ömtålig?
När kommer Greg se att jag klippte Lisas lugg igår och att den blev alldeles sned? (och kort!)
Hur ska jag hinna göra färdigt alla mina projekt innan jul?
Hur ska vi få med oss alla julklappar hem till Sverige? Och sen tillbaka?
Vad ska jag köpa till Greg i födelsedagspresent?
Hur kunde jag glömma att köpa McFlurry på vägen tillbaka från lunchen?
Varför måste Calvin Kleins underkläder vara så dyra?
När kommer snön?
Kan Victor åka pulka i sin overall med knappar istället för dragkedja?

Det där tog väl bra mycket mer än en minut. Och blev inte särskilt intressant. Principen kanske är att man ska förbereda sig en halv dag på hur man ska kunna vara så intressant som möjligt under en minut.
Eller så har det inte alls med att vara intressant att göra.

Victor - en framtida körledare? (L)

Hej på er!

I söndags var vi 87 personer i det lilla kapellet där svenska kyrkan firar sina gudstjänster i Geneve - de som var här på dopet inser snabbt att det var ganska trångt. Publikrekord var det sade en farbror som varit med länge - det var ju kul att få vara med om det! Mamma och Victor och jag snodde sista sittplatsen, en liten pall alldeles framme vid pianot, och de som kom efter oss fick stå. Men vi hade väldigt trevligt allesammans och sjöng flera sånger som jag kunde, som Måne och Sol och Vi Sätter Oss i Ringen, och läste Gud Som Haver. Och Prästen Per sade att för att det var Fars Dag så måste man ge presenter till sina pappor så alla barn fick chokladhjärtan att ge (en att äta upp själv och en att ge bort). Vår pappa var ju hemma och städade...

Det var en barnkör i kyrkan också, och när dom drog igång en lite rockigare låt så blev Victor alldeles jätteglad och började hoppa i mammas knä. Han viftade med armarna precis som körledaren och sa aaahhh aaahhh. Under hela gudstjänsten satt han annars väldigt snällt i mammas knä och tittade förundrat på Per, som var alldeles bredvid oss. Så lugn och snäll brukar han inte vara hemma, men det är ju bra att han uppför sig ordentligt i kyrkan tycker jag. Jag satte mig på golvet en stund och pillade på mina skor.

När det var färdigt i kyrkan fikade vi med bullar och pepparkakor. Jag frågade mamma flera gånger om inte mina tänder skulle gå sönder om jag åt för många pepparkakor, hon brukar ju säga det när jag vill äta för mycket sötsaker, men tydligen gick det bra med pepparkakor och jag tyckte hon mumlade något om snälla barn?? Hon tyckte väl att jag var snäll som frågade.

Om inte Victor blir körledare kanske han vill jobba i affär, för han tycker det är väldigt roligt att leka med burkarna i köket. Han har lärt sig att öppna skåpen nu, och så kastar han allt på golvet så fort han kan. Jag brukar säga till honom att han inte får, men han bara skrattar.

Vår roligaste lek just nu är att "klänga": jag lägger mig på rygg på golvet och så kommer Victor och klänger på mig och kramas och vill äta mig. Oftast drar han mig i håret också, och ibland slutar det med att jag skriker på mamma så hon får komma och dra loss Victor och trösta mig. Om jag gråter så gråter ofta Victor också. Vi börjar bli ganska solidariska faktiskt, man får ju hålla ihop mot dom där tråkiga vuxna!

Puss på er från Lisa!

En intressant dag

I fredags tog jag ledigt för att tillbringa dagen med Lisa. På torsdagkvällen frågade jag henne: Om du får bestämma vad vi ska göra imorgon, vad vill du göra då? Lisa svarade, utan alltför mycket betänketid: "gå till kyrkan". Efter förklaringen att kyrkan är stängd på fredagar men med löfte om att gå på söndag istället, tyckte hon väl att liten vandring i bergen, lunch med pappa, och shopping, var ett hyfsat alternativ. Lunch med pappa på sta'n verkade vara det som lockade mest, och pappa fick försäkra ett antal gånger under kvällen att han skulle äta med oss, i Geneve, och att vi skulle äta pasta med kött.

På morgonen när vi tog bilen upp i bergen frågade Lisa varför inte Victor fick följa med. Och föreslog sedan att "Nästa gång kan Victor följa med dig och jag kan vara hemma med Aga" (vår polska nanny).

Hmm ok.

Det var dimmigt, och vi hittade kanske inte det mest ideala vandringsområdet efter flera dagars regn, men vi såg iallafall två kor med klockor och en stor grävmaskin, så det får räknas som lyckat.

Sedan fick Lisa följa med mig och vaxa benen (ja jag vet att dagen skulle egentligen vara för Lisa, men måste man så måste man...). Hon satt snällt på en stol och ritade hus och skrev C H A R L O T T E. Stackars Charlotte som har fått sparken på grund av arbetsbrist. Känns orättvist, det första "offret" för finanskrisen som jag känner är inte någon högtflygande bankman eller framstående företagsledare, utan en ödmjuk och duktig hudterapeut som lämnat hemstaden flera hundra mil bort för sitt första jobb i en ny spännande region - som hon tvingas lämna sex månader senare utan större hopp om att hitta nytt inom den närmsta framtiden.

Jag påpekade att det ska mycket till innan jag slutar vaxa benen, men tyvärr kan hon inte leva med bara mig som kund...

Sedan blev det lunch med pappa - Lisa insisterade på att vi alla skulle äta samma sak, men vi förhandlade oss till att om hon fick glass till efterrätt så fick vi äta vad vi ville, och slapp tallrikar med Dora-mönster.

Under eftermiddagen insåg jag två, relativt viktiga, saker.

Det första var att mina barn har oerhört mycket leksaker (av vilka vi själva har köpt oerhört få).

Detta insåg jag efter att ha tillbringat ett antal timmar på en leksaksavdelning på ett stort varuhus (typ NK), och börjat fundera över vad barnen skulle kunna önska sig i julklapp som de inte redan har. Listan blev ganska tom. Lisa gick runt i hyllorna och sa "jag vill ha den och den och den och den" utan att ha en aning om vad det var, och sedan tillbringade hon en timma med en "Barbie Camping Car" med inbyggd Jaccuzzi. Ska man behöva köpa den i brist på andra förslag? Jag blev hastigt deprimerad över konsumtionssamhället och tog ett inre beslut att skänka mer pengar till barnen i Afrika. Och att vara mer bestämd med begränsningar på julklappar, särskilt som barnen har sina födelsedagar i januari och februari.

Det andra var att Lisa, trots sina snart fyra år, fortfarande inte tycker det är roligt att shoppa kläder. Inte ens till sig själv! Däremot är det väldigt roligt att springa mellan klädställningar, möblera om i hårspänneshyllan och skrika "varför säger du inte hej" till folk som åker rulltrappa. Jag fick muta med fika för att få henne att prova en skjorta. Och hota med indragen efterrätt för att hon skulle vänta i kassan. Och kom ut från HM med 50% av behoven. Men genomsvettig. Och det var bara en unge...

Fullkomligt slutkörda åkte vi sedan hem till Aga och Victor. Då kom en överraskning; Victor var faktiskt gladare över att se Lisa än Mamma. Det ska man väl se som positivt, men jag fick ju inte ens en puss innan han kröp iväg och började klänga på Lisa...

Dansa dansa...

En andra överraskning var att både Aga och Victor hade tyckt det var jättetråkigt att inte ha Lisa hemma - jag som trott att det skulle vara skönt för dem att ha det lite lugn och ro fick tji igen.

Men Victor hade varit ganska rolig under dagen. Han har precis lärt sig att peka på lampan när man frågar var den är, och han tycker det är så roligt att peka på den att de flesta frågor under dagen fått det mimade svaret: Dääääär är lampan. Men sin lilla bestämda min och snörpta mun, och peka med hela armen. Vill du ha vatten? - Där är lampan. Vill du ha mer mat? - Där är lampan. Var är Lisa? - Där är lampan. Jag ger mig sjutton på att han vet att han är busig...

Senare på kvällen ringde någon och erbjöd mig ett jobb jag inte vill ha (inte just nu iallafall... tror jag...). Det kommer antagligen inte förändra något i mitt liv, men det känns ändå skönt att veta att man är uppskattad och fortfarande ansedd som någorlunda kompetent, trots att man alltid sätter familjen i första hand och känner sig mer som mamma än som ... tja någonting annat egentligen.

Somnade i soffan efter att barnen lagt sig snällt och maken hällt upp ett stort glas rött.

Det hade varit en ganska intressant dag.

Swedish please!

Efter ett ambitiöst försök att göra bloggen tillgänglig för diverse internationella vänner och familjemedlemmar, så har jag nu insett att trots att jag känner mig någorlunda bekväm med engelskan, så blev språket platt och tråkigt (ungefär som mitt hår denna torsdagsmorgon).

Dessutom är det svårt att omvandla små sötingsuttryck till engelska...

Så nu får eventuella utländska besökare nöja sig med att titta på bilderna, eller lära sig svenska!

(och jag sätter press på mig att skriva språkligt intressanta inlägg :-)

Jingle Bells!

I just had to write that I suddenly came into this lovely christmas atmosphere, after a "fika" at work with clementines and some small buscuits that smelled pepparkakor! I'm on my fifth now, so lovely!

This year we're going to Sweden for two full weeks; it's going to be so much fun and we can really take the time to meet family and friends.

I might even go out and party with my sisters on the 25th, but I'm not telling my husband yet since I know he's not going to like it. Schh!

Yatouland (L)

Hello again!


Yesterday we went to a huge indoor playland for kids, called Yatouland. My best friend Ella came with us, and we had a great time!



There are lots of things you can do, and there was even a small area where Victor could play with balls and go on a slide!

I like to climb...




...and so does Victor

And Ella had fun too!

The drunken horse

This is a little story that happened to my boss' wife recently.

As a Swedish newcomer in Geneva, she spent her time between her French lessons, driving her daughters to the international school, and taking care of their pony at its new, french-speaking, pony club.

As any horselover would know, most horses don't like to be alone, and tend to be nervous if they're out on their own. Accordingly, she wrote a note to the stable personnel, but mixing an "e" up with an "o" in the french word for alone (=seule). So, the stable personnel were kindly asked: "Please dont let our horse out drunk"

Running (L)

Last Saturday I participated in my first running competition. It was organised by my school and almost all children I know were there!
I ran with my little friends that are the same age as me, and we made half a tour at the stadium. Since it was the first time for all of us, nobody really understood what to do, and there were a lot of parents and older kids on the lane, which was even more confusing. But suddenly I saw mum running at the grass on the other side so I started running after her. Anyone who has seen me running knows that I like that and I run pretty fast, so soon mum shouted at me to stop and take the medal somebody wanted to put around my neck. A nice man told me I was the first girl at the arrival, but then some other mum came up and shouted that her daughter was the first one. My mum wasn't sure what had happened since there were so many people on the lane, but she said that she will look out next year to be sure nobody takes my first place!!

Unfortunately I have no picture to show me, since mum took pictures with her phone but cannot transfer them from there (she said a lot of new funny words to her phone by the way).
So you'll have to imagine me with my nice medal!

How to understand the French - lesson 1

For those of you who think being French is sitting on the terrace of a nice little café, sipping red wine, watching a few old men with caps playing boule, shouting some nice words of encouragement to Jean-Michel and René, all this with lavender fields and the Mediterranean in the background - I'm sorry to disappoint you but that is all wrong. That picture - you will only get it in films (and that is American films - French films are more likely to show Gerard Depardieu dressed as a woman swimming around in the sewer, or a hysterical Louis de Funes slipping about in chewing gum factory).
Real French people are very different, and if you want to learn more - please read the following lessons with great attention.

Lesson 1:
Don't try to positive me!

French are genuinely AGAINST everything that is new in general, and everything that might lead to some kind of change in particular. "Change" isn't necessarily some world transforming project, it can also be minor things like putting your shoes in a new place or taking the hangers out of the wardrobe when you take your shirt off it.
So: everything that is new, and that hasn't been made up by the French person himself, will be welcomed with more or less vivid negativism. You must understand that this is not always intentional, it's just natural.

To try to understand this, please read the following quotes, and try to imagine the respons:

1. Swedish wife: "our lovely neighbour just gave me her old twin pushchair, so now I can go for long walks with both kids, isn't that great??"



French husband: "oh, another thing to fit in the garage!"


2. Swedish wife: "I just bought 50 kilos of ecologically produced potatoes delivered to our door, so now we don't have to carry it home from the shop any more and it was even cheaper than the shop price!!"



French husband: "We've never done that before, why would we start now?? And I'm sure they've hidden all bad potatoes under the first layer."


3. Swedish wife: "I've tried a new recipe!!!"



French husband: "And what if I don't like it?"


4. Swedish wife: "I've created a blog!!!"



French husband: "yeah but nobody will connect"


and so on and so forth...

Water (L)

Water is an important part of my life!

I love the bath, and nowadays I often have the pleasure of having Victor with me in the tube, which is very funny. But Victor is a bit wild and spend most of the time rolling around or wanting to stand up!

I also love to wash my hands under rinning water. I probably wash my hands ten times a day. The best thing is when my hands are really dirty and I can use a lot of soap, because then I can rince them for a long time!

I love to drink water. Especially when I'm out playing in the garden, and I can ask mum for a glass of water. Drinking is important when you play, at least every five minutes!

Drinking water is of course important before you go to sleep. Especially if it can make mum or dad come up to my room and give me an extra kiss...

...and by the way Grandma: Mum has cut my hair now so you don't have to think that I look "ovårdad" :-)

Love

Sometimes it's as simple as this - four hands linked together

Two protective - two admiring

Two caring - two appreciative

Two from the big sister - two from the little brother

Singing a song,

dancing a little dance,

saying a prayer without really understanding the words

but with great seriousness

Love takes many shapes

every day

Real friends and others

Do you talk to yourself?

No?

Never?

I kind of thought there was something strange about me doing that. And that is why this blog might be good therapy for me, since I can actually talk to somebody (or at least pretend that I do, depending on how many people will actually read this :-)

It is wonderful with kids, because you're constantly reminded of a lot of things about yourself and your childhood that you had completely forgotten. Like the possibility that there actually is someone under your bed. How difficult it sometimes is to separate fantasy from real world. The importance of eating with a special fork. And how fun it is to jump in water puddles.

But one thing I hadn't forgotten, is how useful it is to have imaginary friends, when the real ones are not around. What I didn't however, and what Lisa does, is to name them. After having spent time with her cousin Emilia...

... her imaginary friend was called "Ilia".
We've had a bunch of names like that, but I still haven' figured out where the name "Matsla" came from. Apparently it's a girl. And she's hanging in.
Mostly they're all nice friends, that play, and eat, and go to sleep, and have good ideas. Sometimes they need to be shouted at, and Lisa is mostly the good girl (of course!).

My imaginary friends don't play, or eat, or sleep. They don't even have ideas, they just listen. And I might want to specify that I don't actually talk to them, I just think very loudly (ok and sometimes move my lips a little). I think my brain would explose if I didn't organise my thinking in some kind of recital, and I would probably bore my friends to death if they actually had to listen to it all.
So I will keep my imaginary-friend-therapy. According to Lisa it's ok.

Magic Doors (L)

I love to play with doors and lamps. Every time I see a lamp, I need to switch it on, or off, and back again. Every time I see an open door, I need to close it. Closed doors must be opened.
On - Off. Open - Close.
Many times, with all lamps, and all doors.
It drives my mum mad.

What mum hasn't understood is that there is something magic about doors, and lamps. Everything can change, with a little switch, or a little push. There can be a magic world behind a closed door. I can imagine that it is a castle, or a swimming pool, or a forest. I can walk into the magic world, and then out again. But I must close it in between, to make up new stories, and to be excited about what is behind.
And the world changes with the light. The rooms change and become something different. Shadows disappear. Colours transform. Why have two, or three lamps in a room if you can't light them all?
Sunshine has absolutely nothing to do with lamps, both are needed in my magic world. But it's difficult to make mum understand that.

Ice Cream (L)

Ice cream is all childrens favourite - right?
So I will just keep on asking mum about it, on and on and on again. And when she has finally agreed to giving me some, at a certain point of the day (like goûter), I keep on asking for confirmation that I will REALLY get it, so that she doesn't forget. And if there are some changes of the plans for the day (like: I don't sleep in the afternoon like I usually do) I keep on confirming that this won't alter the goûter plans. I make sure what kind of ice cream I will get, what bowl I will eat it in, and if it's with a big or a small spoon. If mum is going to eat or not. And confirming that Victor cannot have any.
But - when I'm sitting with my ice cream, mum goes into the kitchen. And eating ice cream alone isn't that fun. So I give Victor some. Mum says no. But Victor smiles and says bababa. Then through the window I see Ella in her garden. Can I play with her? Mum says yes, after the ice cream. But what if Ella goes inside her house again - I'd better stop her. She wants to play - I can come to her house. Mum says yes. But - what about...?
Mum finishes the ice cream.

Christianing

A wonderful day, a wonderful atmosphere, and most of all: two wonderful children.

Victor with his godparents...

... and Lisa with hers.

The Christianing took place in the Chapel Saint Léger in Geneva, where the Swedish Church has its activities.
Hannah sang Sång till Friheten.

And our lovely priest Per Harling sang one of his own songs.

Our children are now part of an enthralling community!

I did it!

I finally created my own blog!
Thank you Marie for the inspiration, I got so tempted when I saw your wonderful site with all your fine thougths and reflections that I had to do something about it myself.
God knows where I will find the time to take care of it, but that's a problem for later...